Ofreda den fredade zonen
Det svenska biståndet har länge varit något som politiker på fullt allvar försvarar som något som inte får ifrågasättas; biståndet "ska vara en fredad zon", som ledande miljöpartister skrev på DN Debatt för några år sedan. Förutom att det är en mycket märklig syn på politik, spenderade skattepengar och utsatta människors hjälpbehov, har det på den senaste tiden visat sig att ingenting kunde vara dummare. Biståndet må ha varit en fredad zon, men det är en zon i behov av att ofredas.
När Riksrevisionen granskade ett antal svenska biståndsprojekt kritiserades samtliga. Där förekom korruption, förfalskade kvitton, bluffakturor, orimliga konsultarvoden, overhead-kostnader på över 50 procent och i vissa fall har det varit helt omöjligt att bedöma vilken verksamhet som bedrivits. Om någon. Sidas internkontroll är otillräcklig och skyddet mot oegentligheter beskrivs som obefintligt. Ett ofantligt dubbelslöseri som likt ett tveeggat svärd slår mot både svenska skattebetalare och behövande i u-länderna.
Vidare har en färsk rapport visat på mycket stora brister i den av Sida finansierade verksamheten i irakiska Kurdistan. Den största mottagaren i regionen, Mines Advisory Group, har fått 30 miljoner kronor utan att utvärderas och nu visar det sig att de i nuvarande takt behöver 10.000 år på sig för att fullgöra sin uppgift. En annan rapport visar på det svenska biståndsberoendet och hur det påverkar ekonomin, psykologin och politiken. Egenintressen försvårar inte bara granskning, det göder dessutom en konservatism som motverkar nya tankar och en levande debatt. Hälsan, hos de som som gynnas, tiger still.
Den fredade zonens heliga ko, det så kallde enprocentmålet, gör inte saken bättre. Medlet har blivit ett mål i sig och det är ett dessutom volymmål, inte ett effektmål. Med sådana glasögon kommer ett bistånd på mer än en procent av bni att ses som en storslagen handling även om det inte gjort någon nytta; ett bistånd på mindre än en procent av bni är däremot skamligt även om det åstadkommer storverk. Att vi ger är viktigare än resultatet av vårt givande och pengar söker projekt istället för att projekt söker pengar. Då är det inte konstigt att vår u-hjälp lätt hamnar i svenska företag, hos bortskämda konsulter och i fickorna på den lokala beskyddarverksamheten - för branschintresset är det naturligtvis utmärkt att finansiären bekymrar sig mer över att tillräckligt mycket pengar spenderas och mindre över resultatet på plats.
Enprocentmålet innebär också att biståndsvolymen ökar kontinuerligt och utan koppling till behoven. Ett fungerande bistånd borde rimligtvis minska behovet av bistånd och målet borde då vara att nivån sjunker tills den når noll. På sikt är det därför självklart att målet borde vara att avskaffa biståndet helt, i alla fall för de som bryr sig mer om mottagarnas liv än givarnas samveten.
Se där, en nollvision jag tycker om!
Intressant?
Andra bloggar om: Bistånd, Enprocentmålet, Sida
8 kommentarer:
Med tanke på ämnet så måste jag citera en slogan som Framfab hade på sina bilar.
" Heliga kor ger de bästa hamburgarna"
Freddi:
Du blandar (medvetet?) ihop två helt olika saker, vilket inte är helt ovanligt när man diskuterar biståndet.
- Är bistånd politiskt och ideologiskt önskvärt? (Ja/Nej)
- Hur fungerar förvaltningen av biståndet? (Bra/dåligt)
Om du vill argumentera mot enprocentsmålet bör du göra det utifrån renodlade ideologiska argument, eftersom frågan är av ideologisk karaktär.
Motsvarande: De svenska domstolarna är i våldtäktmål en orgie i sexism och kvinnoförakt men det betyder inte att jag vill avskaffa rättsväsendet.
Kram!
Sverige är i behov av att ge bistånd för att marknadsföra sig som ett gott och medmänskligt land. Länktan efter att göra något bra för andra gör att pengar spottas ut hittan och dittan utan någon egentlig eftertanke om vad folket i mottagarlandet behöver. Du har aldeles rätt i att bistånd skall leda till att behovet av bistånd minskar men vi skapar snarare ett behov. Börjar mata hundarna med oxfile kommer de inte nöja sig med torrfoder i framtiden, även om det skulle ge dem mer oberoende.
christoffer: LOL!
syrran: Nu håller jag alls inte med. Enprocentmålets konstruktion leder till ju sämre förvaltning och sämre resultat. Alltså kan man mycket väl tycka att biståndet är önskvärt, men ändå eller till och med just därför, vilja avskaffa enprocentmålet.
Varför skulle inte målets karaktär påverka resultatet? Varför måste jag då argumentera rent ideologiskt?
Ville jag vara elak skulle jag hävda att det beror på att du gillar enprocentsmålet och att det för dig är besvärande om du tvingas argumentera utifrån hur enprocentsverkligheten ser ut och (inte) fungerar.
fröken brulin: Jag hade inte väntat mig fullt så kritiska åsikter från dig, men jag blir gärna överraskad. Liberal.
@ syrran: nej man kan inte dela upp diskutionen på det sättet därför att delarna hänger ihop.
den dåliga kontrollen har berott på att man "tvunget" skulle göra av med pengarna. (i gammal hederlig "om vi inte använder pengarna så får vi minskade anslag nästa år" stil som alla offentliga organisationer har.)
Detta ger dubbel negativ effekt, dels för att pengarna inte kommer rätt personer till nytta, dels för att man inbjuder till korruption vilket försvårar för de länder biståndet går till.
Det är faktiskt bättre med inget bistånd än bistånd som skapar korruption och inte kommer rätt personer till nytta.
så Sveriges första mål med biståndet måste vara att det används rätt. och kan vi inte göra det med alla pengarna så får vi faktiskt spara dem till nästa år.
Freddi:
Nej, 1 % är för lite. :)
Enprocentsmålet är inget principiellt viktigt för mig. Det viktiga är att vi har ett bistånd som svarar mot behoven, som ju är oändligt större än vad Sverige bidrar med.
Min poäng är att man inte kan döma ut en politisk åtgärd för att förvaltningen kring den fungerar dåligt. Om man anser att ett högt internationellt bistånd är önskvärt får man se till att förvaltningen kring det skärps upp. Om man av ideologiska skäl vill avskaffa biståndet spelar det ju ingen roll om förvaltningen fungerar perfekt, eller hur?
Puss!
syrran: Jag vill inte avskaffa biståndet, varken av ideologiska skäl eller andra. Däremot är jag mycket kritisk till en konstruktion som bygger på att det är antalet kronor och ören som spenderas, som avgör nyttan och godheten av vår insats.
Dessutom finns det mycket annat som skulle göra mer nytta än att stoppa missionärer fulla av pengar och skicka ut dem på landsbygden. Att avskaffa EU:s jordbrukaspolitik, till exempel. Riva tullmurar, avskaffa handelshinder och allt det där. Bättre bistånd än frihandel är svårt att tänka sig, tycker jag.
Och puss!
Skicka en kommentar