Psoriasislotten

Du får inte klia i kontrollfälten.

Med anledning av ...

... att det finns pretentiösa typer som då och då känner ett behov av att mästra den idrottsintresserade och förlöjliga det engagemang så många av oss känner inför sport, citerar jag Roger Angell:

"It is foolish and childish, on the face of it, to affiliate ourselves with anything so insignificant and patently contrived and commercially exploitive as a professional sports team, and the amused superiority and icy scorn that the non-fan directs at the sports nut (I know this look -- I know it by heart) is understandable and almost unanswerable. Almost.

What is left out of this calculation, it seems to me, is the business of caring -- caring deeply and passionately, really caring -- which is a capacity or an emotion that has almost gone out of our lives. And so it seems possible that we have come to a time when it no longer matters so much what the caring is about, how frail or foolish is the object of that concern, as long as the feeling itself can be saved. Naivete -- the infantile and ignoble joy that sends a grown man or woman to dancing and shouting with joy in the middle of the night over the haphazardous flight of a distant ball -- seems a small price to pay for such a gift."

Femtonde remissen

Jag och Anna Hellgren diskuterar aborter och Rickard Palm (dock ej relaterat till varandra, vad än det är SVT håller på med) i det lika stående som enastående inslaget Nyhetsremissen i Kvällspasset i P3 klockan 18:30 i kväll. Som en extra service till våra lyssnare har jag lovat programledaren Henrik "I'm the only gay from Kristinehamn" Torehammar att jag ska bära cowboyhatt i studion.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio

btw

Om du är ung, hipp och liberal (speciellt om du lyckats kombinera de senare två, grattis!) är det nu hög tid att söka till Stureakademin. Sista ansökningsdag är den 1 december och söker gör du här.

Politikernas alldeles egna medborgarlön

SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.

Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.

Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.

Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.

Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?

(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg

Stoppa yrkesfiskarnas trålande efter bidrag

Riksrevisor Eva Lindström riktar skarp kritik mot regeringens (och den förra regeringens, mind you) fiskepolitik och det med rätta - en näring som behöver en miljon bidragskronor och nästan en halv byråkrat per utövare är helt enkelt inte längre en näring.

Det finns en överkapacitet i det svenska fisket och det leder till utfiske, bidragsslöseri och miljöförstöring. Samhällets stöd till fisket motverkar den nödvändiga strukturomvandlingen. Yrkesfiskarna lockas knappast att lägga ner bara för att kunna casha in skrotningsbidraget när de, om de fortsätter fiska, kan njuta av strukturstöd, förmånlig a-kassa, bidrag vid fiskestopp och befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatterna. Alla som inte är yrkesfiskare får därmed betala dyrt för att de som är yrkesfiskare ska kunna fortsätta att fiska för mycket och samtidigt förstöra miljön. Låter det synnerligen idiotiskt? Det är det också.

Riksrevisionens granskning är därför varmt välkommen, Eva Lindströms debattartikel likaså, men en sak bli jag bara inte klok på. Varför talar Lindström hela tiden om att överkapaciteten ska minskas? Den borde naturligtvis förintas. Att det finns en utdöende yrkesgrupp som blivit fena på att fiska efter statliga stöd är tydligt och slutsatsen är solklar: Yrkesfiskare är hala skattesmitarålar som offrar miljön medelst trålande efter bidrag som det är hög tid att de torskar. Allt annat vore ett riktigt bottennapp.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Eva Lindström, Fiske, Riksrevisionen

Vilse i kloakerna

Bo Rothstein, professor i det inte-så-ädla författandet av uppmärksamhetsskapande debattartiklar, har än en gång funnit anledning att lämna universitetens mörka korridorer för att basunera ut sina nyfunna rön till den kunskapstörstande befolkningen. Den här gången är det Göteborgs-Posten som har den äran när professorn vill berätta för oss om att han minsann visst läst bloggar, men inte tyckt om det. Han beskriver det som att öppna på locket till en kloakbrunn.

Metoden lämnar en del övrigt att önska. Rothstein har nämligen valt att utifrån tre personliga erfarenheter av bloggar extrapolera sina fynd till en bila stor nog att dekapitera allt som har med bloggar och bloggare att göra. Som värst blir det när han utsätter den ack så skicklige Mattias Svensson för ett riktigt lumpet påhopp - ett lösryckt citat (som dessutom egentligen är en fyndigt funnen sarkasm av klass) används för att ogiltigförklara en fullödig och välförfattad text.

Självklart finns det urusla bloggar, idiotiska kommentarer och både en och annan komplett galen nätdebattör, men dessa är det ju ingen vettig människa som bryr sig om. Än mindre förtar det glädjen i att njuta de mest ambitiösa skribenternas verk. Att gräva fram de värsta exemplen som tänkas kan - eller goda sådana och framställa dem i förljugen dager - är knappast hederligt.

Lite som om någon skulle roa sig med att avpolletera hela forskarkåren genom att försöka hitta någon enstaka förekomst av fullkomligt trams bakom fasaden av en akademisk titel. But let's not go there.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Bloggare, Bo Rothstein, Mattias Svensson

Fjortonde remissen

Efter ett kortare uppehåll är jag tillbaka i Nyhetsremissen i Kvällspasset i P3. Jag och Cecilia Verdinelli ska tala om så förhoppningsvis vitt skilda ämnen som djursex och Barack Obama, samt så klart någon liten bortglömd nyhet och något att reta den andra med.

Cirka klockan 18:30 och en halvtimme framåt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio

btw

Unibet erbjuder just nu 100 procent avkastning på pengar som satsas på borgerlig seger i valet 2010. Efter en kortare genomgång av 1) alternativa kapitalplaceringar och 2) Mona Sahlins förmåga att skapa trovärdighet för sig själv som en framtida statsminister för en röd-grön-grå regering, kan jag konstatera att det är läge att gå all-in.

En ny fattigdomsgräns

Aftonbladet ger sig på att definiera en helt ny fattigdomsgräns.

"Helena, 35, har drabbats hårt av krisen... – Jag tror att vi står inför en ny 30-talskris, säger hon till aftonbladet.se... – Innan hade vi alltid minst två eller tre brödsorter. I dag gäller det att dela upp och frysa ner, inte slänga i onödan... Maten har blivit dyrare och barnens fondsparande har minskat kraftigt i värde...

I tre år har de lagt undan till Thailandsresan. Till jul bär det av. Men glädjen är delvis borta. Den svagare kronan har gjort resan mycket dyrare än beräknat. – Charmen försvinner på något sätt när man ska vara livrädd för vad som kommer att hända med kronan."

Fattig är alltså den som ser sina barns fondsparande minska i värde och bekymrar sig för kronkursen på vägen till semestern i Thailand.

Jag kan hålla med om att den nya fattigdomsgränsen är bra mycket mer inkluderande än Världsbankens hårda bud om en dryg köpkraftdollar per dag, men hur ska den nya gränsen appliceras i länder vars befolkning inte verkar ha något intresse av att fira jul i Khao Lak?

Intressant? Via Erik Svansbo.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Bröd, Fattigdom, Semester, Världsbanken

Liberati och Folkpartiet

Med tanke på att Liberati är nybildat och slutet är det alls inte konstigt att såväl nyfikenheten som misstänksamheten inför Liberati är stor. Se bara hur annars såta vänner som Blogge och Louise halvt om halvt hamnar på kant med varandra, eller hur mina egna vänner Mattias, Anders och Maria bekymrar sig. Nåja, av så skarpa och luttrade hjärnor väntar jag mig inte annat än avvaktande skepticism i ett sådant tidigt skede, men jag kan ändå tycka att jag anar missförstånd och ett väl förhastat avfärdande.

Anders Wallner framställer till exempel Liberati som Folkpartiets förbund för liberaler, andra tror att Liberati är Folkpartiets förbund på internet, men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Över hälften av oss i Liberati är inte medlemmar i Folkpartiet och de flesta i den dryga halvan har inga som helst planer på att någonsin bli det. Några av de tongivande namnen (Bard, Lindberg) är förvisso folkpartister, men många andra - minst lika tunga - är det inte. Det som förenar oss är att vi vill påverka den liberala kompassen i svensk politik och att vi tror på att vi kan åstadkomma det genom att arbeta utanför partipolitiken, på andra sätt än vad partierna gör. Sedan ska det erkännas att många av oss har ett gott öga till vad Folkpartiet skulle kunna vara, men jag vågar också säga att inte en enda av oss är nöjda med vad Folkpartiet just nu är. Jag gissar dessutom att många i Folkpartiet känner likadant för Liberati och det är gott så.

Egentligen tycker jag att det är en mindre intressant diskussion. Liberati är inte ett parti, inte ens en del av ett parti, och mitt engagemang i Liberati är inte partipolitiskt. Att mina vänner utanför Liberati ställer sig både frågande och skeptiska till vad Liberati är, vad Liberati ska göra och hur Liberati fungerar tycker jag ändå är lika hälsosamt som välkommet. Jag ser fram emot att bjuda in er till våra öppna arrangemang och jag tror att ni kommer att uppskatta det. Jag är nämligen säker på att Mattias, Anders och Maria kommer att tycka att världen blivit lite bättre och lite roligare när Liberati tagit plats i den.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard, Anders Wallner, Blogge Bloggelito, Camilla Lindberg, Folkpartiet, Liberati, Louise Persson, Maria Ferm, Mattias Svensson

btw

I dag skriver jag och Alexander Bard på SVT Opinion och mitt namn är ett av flera i Metros politiska bloggspecial.

Don't vote - it only encourages them

Läs Neo!

I det nya numret av magasinet Neo kramar jag vård oavsett regi under den varma rubriken Därför älskar jag landstinget: "Kompisarna fick cyklar från cykelaffären, Fredrik Westerlund fick sin från landstinget. Och vad var problemet med det?"

Neo är som vanligt en förstklassig form- och läsupplevelse, bland annat i Billy Rimgards berättelse om en övervakad far. Dessutom skriver mina vänner Mattias Svensson (om att vänstern är kass på klass) och Helena Sandklef (om politisk prutthumor).

Allt detta som pikanta kryddor till numrets huvudrätt, en magstark historia om både ett och annat troligt scenario att utspelas efter nästa val till riksdagen. Smaklig spis...

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Billy Rimgard, Helena Sandklef, Magasinet Neo, Mattias Svensson, Tidningar