btw

Från den roligaste samlingen på Flickr, Song Chart Meme.
(Klicka för hela bilder.)







Tipstack till Anna.

Kubansk demokrati: Fidelning

Ingenting kickstartar dagen som en duell medelst dåliga ordvitsar!

Ämnet för dagen var den näst största nyheten efter Oscarsgalan, nämligen att Fidel Castros bror Raúl tar över som president på Kuba (d.v.s. landet vars demokrati enligt TT ifrågasätts av omvärlden).

Mina egna favoriter är markerade med en asterisk.

Ledarens inre röst: Oraklet i Fidelfi.
Cuba - The Musical: Fidel on the Roof. *
Kubansk demokrati: Fidelning. *

Kubansk lågpriskedja: Fidl. *
Bröderna Castros hund: El Fido.
Otroget statsöverhuvud: Infidel.

Kubas bästa fotbollsspelare: Fideline Fidane (och hans bror - Raúl).
Hiphoppare på Kuba: Fidde Fiddelito (gör reklam för Fidelgiganten).
Kubas djurparks mest besökta del: Fidelfinariet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Humor, Kuba, Ordvitsar, Raúl Castro

btw

- Jag vill hålla på med kultur - ge mig pengar!
- Det är ett hål i mitt huvud... Täpp till det!

Jan Berglin ftw!

btw

"I mitt huvud har jag alltid föreställt mig honom som en sabeltandad kanin."

(En läsare, tillika meningsmotståndare, som aldrig träffat mig, till en ex-partner, som just avslöjat att han träffat mig.)

btw

Gratistidningen Metro har hyllats för att "fungera som en inkörsport till tyngre nyheter" och jag håller med om att det inte är så dumt att nästan alla plötsligt läser en tidning på morgonen. Värre är att Metro, som i och för sig aldrig varit ett journalistiskt precisionsverktyg, verkat både slarvigare och slöare på sistone.

Först sattes rubriken "Sms-lån är den nya kvinnofällan" över en artikel som handlade om att 56 procent av de som har obetalda sms-lån är ... män.

Dagens förstasida är inte lika missvisande, men den är fortfarande lika ointelligent: Under rubriken "Flicka låg mördad bakom container" citeras en polis som säger "Vi misstänker mord eller dråp".

Dessutom får läsaren i en annan artikel försöka att lista ut vad som avses med "sveda och verk" samt, ytterligare senare, fundera kring varför "Sverige" plötsligt inte längre skrivs med inledande versal.

Där någonstans tar mitt tålamod slut och jag går direkt på de tyngre nyheterna. Svenska dagbladet, kom i min famn!

Grön ungdoms icke-politik

När jag använde en sen söndagkväll till att läsa ikapp Grön ungdoms riksårsmöte, vilket man kan göra tack vare den som initiativ förvisso berömvärda, men som praktik kanske lite väl spretiga, RÅM-bloggen, fanns det för mig en lika hög topp som en låg botten.

Toppen tycker jag att det är att de nya språkrören heter Maria Ferm och Jakop Dalunde, ty det är två kloka människor som jag alltid uppskattar att lyssna till även när jag inte håller med dem.

Botten är att Grön ungdom tar ett steg tillbaka till stillastående på en plats där de inte syns, inte finns och inte vill vara med och påverka - under rubriken Hurrah! manas till fest för att fira att ingenting har hänt. Det vill säga, Grön ungdom ska fortfarande driva kravet på att Sverige ska lämna EU.

Det är världsfrånvänt, närmast barnsligt, och det är en av de saker som gör att miljöpartiet tyvärr ibland är svårt att ta på allvar. Vad värre är, är att just den gröna politik som de gröna säger sig vilja driva, till exempel miljöfrågorna och frågor om hbt-personers situation i andra länder, är spörsmål som lämpar sig alldeles utmärkt att driva på EU-nivå.

Sverige är medlemmar i EU och kommer så att förbli. Att ställa sig utanför är att inte vara med och jag kan för mitt liv inte begripa varför Grön ungdom fortfarande (reality check: 2008, folkomröstning +14 år) håller den naiva idealismen högre än den faktiska, praktiska och viktiga verkligheten. Gör om, gör rätt.

Intressant? Mer hos Queer Vegan out of Stockholm.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Grön ungdom, Jakop Dalunde, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik

btw

En av många roliga skyltar att ladda ner från Martin Rebas hemsida.


Tipstack till Anna.

btw

Grön skolpolitik: Sabbatsår.

Se till vänster, där gör staten reklam

Den som åker rulltrappa ner i tunnelbanestationer som Gärdet, Gamla stan eller Hornstull kan titta till vänster och se en lång rad affischer som alla gör reklam för Apotekets vitaminpiller och skönhetsprodukter.

Den som åker rulltrappa upp från samma stationer kan titta till vänster och se en lika lång rad affischer, men på den sidan med reklam för Stockholms stads idrottsförvaltning och dess träningskort.

Ett statligt monopol och en kommunal verksamhet, båda i full färd med att missbruka sin ställning genom att bedriva näringsverksamhet och skapa osund konkurrens.

För några år sedan hade jag raljerat om den socialdemokratiska enpartistaten, dess propagandamaskin och de planekonomiska tendenser som syns överallt. Jag hade spytt galla över de statliga monopolen och spottat saliv på de kommuner som konkurrerar ut lokala entreprenörer och tvingar sina medborgare att finansiera varandras fritidsintressen. Jag hade knutit nävarna och svurit att strida för förändring, för ett nytt styre, för frihet i en ny tid.

Men det är inte några år sedan. Det är innevarande vecka, innevarande år, och styret är redan liberalt, eller åtminstone borgerligt, eller åtminstone inte socialdemokratiskt. Åtminstone inte till namnet.

Det är som en mardröm. En evig mardröm omöjlig att vakna upp ur.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket, Monopol, Politik, Reklam, Socialdemokrati, Stockholm, Stockholms stad, Tunnelbana

btw

Det finns en passage i Ricky Gervais show Animals i vilken han pratar om pandor och varför de inte vill föröka sig. En panda hävdar då att det inte behövs, eftersom de har evigt liv. Fritt ur minnet:

- We're gonna live for ever. We're goths.
- You're not goths. There's no such thing as a fat, hairy goth.
- Robert Smith.



Bilden stulen från DN.

Om jag finge rösta

Om jag finge rösta har jag hittills mest lutat åt John McCain, av ungefär samma anledningar som Johan Norberg, som skriver att han "like that he often goes against his party and I appreciate his very strong record on spending and torture and liberal views on issues like immigration, stem-cell research, a marriage amendment and torture."

Samtidigt finns det helt andra anledningar att rösta på någon helt annan och jag vill här lyfta fram två lite mer värdsliga sådana.

Skulle jag istället för McCain välja en retoriker, skulle jag utan tvekan välja Barack Obama. Han talar så bra att ingen president jag är gammal nog att komma ihåg gjort det bättre; han talar så väl att jag är beredd att göra vad som helst för honom just när han lämnar talarstolen. En avsugning, herr nästepresident? Ja visst, inga problem. Döda Hillary? Och McCain? Sure thang, ge mig 24 timmar. Vad som helst om du håller Yes We Can-talet för mig en gång till.

"It was a creed written into the founding documents that declared the destiny of a nation. Yes we can.

It was whispered by slaves and abolitionists as they blazed a trail toward freedom. Yes we can.

It was sung by immigrants as they struck out from distant shores and pioneers who pushed westward against an unforgiving wilderness. Yes we can.

It was the call of workers who organized; women who reached for the ballots; a President who chose the moon as our new frontier; and a King who took us to the mountaintop and pointed the way to the Promised Land.

Yes we can to justice and equality.
Yes we can to opportunity and prosperity.
Yes we can heal this nation.
Yes we can repair this world.
Yes we can.

[...] we will remember that there is something happening in America; that we are not as divided as our politics suggests; that we are one people; we are one nation; and together, we will begin the next great chapter in the American story with three words that will ring from coast to coast; from sea to shining sea --
Yes. We. Can."

Jag darrar till och med när jag trycker Ctrl + V för att klistra in det och inte blir det mindre rysningsframkallande när Black Eyed Peas, Scarlett Johansson med flera tar sig an talet och sätter musik och bilder till det. Yes we can, yes we can, yes we can.



Skulle jag istället för McCain välja en komiker, skulle jag utan tvekan välja Mike Huckabee. Jag är sedan länge stort fan av såväl Chuck Norris som av de till honom knutna Chuck Norris Facts, så det gjorde sitt att Norris meddelade att hans sympatier ligger hos Huckabee. När de sedan gör så här bra reklam tillsammans, är min röst nästan säkrad.



Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Black Eyed Peas, Chuck Norris, Chuck Norris Facts, Humor, Johan Norberg, John McCain, Politik, Retorik, Scarlett Johansson, USA

Vem skulle du rädda?

Storbrand i storbank! Både DN och SvD rapporterar att ett våningsplan av Swedbank Finans huvudkontor på Stora Essingen härjas av eld. Trettio brandmän från sju brandkårer bekämpar elden.

De stora tidningarna väljer delvis olika vinklar. Först SvD:

"Ännu vid 22.30-tiden hade man inte branden under kontroll. Det finns inga boende i området."

Sedan, den inte fullt lika omtänksamma, DN:

"Byggnaden har fem våningar där bland annat administration ryms, men inga pengar förvaras."

Mina kursiveringar. Förutom att det är roligt att DN hellre försäkrar sig om att det inte finns cash som kan ta skada än att alla människor är säkra, kanske någon borde prata lite med DN om hur en modern bank fungerar. En försvinnande liten del av verksamheten hanterar kontanter, just Swedbank Finans sitter sannolikt inte på några sedelbuntar och även om så vore fallet skulle de inte förvara dem på huvudkontoret.

Intressant?
Andra bloggar om: Banker, Massmedia, Swedbank Finans

btw

Hoe-looking man-Helena saknar tillgång till internetuppkopplad dator och eftersom hon dessutom har tagit något slags paus från livet, kan hon inte längre använda den egna bloggen för att håna mig. Istället hälsar hon följande:


"Vad jag tänkte när jag åt lunch med Fredrik i dag:

1. Han ser amerikansk ut. Åh, han har klätt upp sig för supertisdagen!
2. Vem fan klär upp sig för supertisdagen?
3. Jävla idiot."

Jag ser fram emot Timbros valvaka i kväll.

Skillnaden på USA och Europa

Från ett svenskt eller till och med europeiskt perspektiv tycker många att det ter sig omöjligt med någonting annat än att demokraterna segrar i det amerikanska presidentvalet. Det är väl också därför våra tidningar (et tu, Fokus?) nöjer sig med att bevaka striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama trots att USA:s nästa president troligen heter John McCain. Om detta har jag och andra ordat mycket, vilket visar sig vara snudd på överflödigt nu när jag funnit en mer stringent analys.

Det är Newsweek som intervjuat republikanernas strateg Grover Norquist och när han får frågan "Europeans were shocked by George. W. Bush's re-election. What aren't they getting about America?" svarar han så här:

"They think the United States is Europe moved west. The United States is a distinct culture that decided to not be Europe. The Revolutionary War, the War of 1812, World War I and World War II were all wars to not be part of Europe. The cold war--not to be part of Europe. The whole country is filled with people who decided to not live in Europe. We had people who really wanted to live in Europe but didn't have the energy to go back. We call them Canadians."

Intressant? Mer hos Billy McCormac.
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Europa, Fokus, Grover Norquist, Hillary Clinton, John McCain, Media, Newsweek, Politik, Sverige, USA

btw

Tänk om förslaget hörsammas; Nyamko Sabuni blir finansminister.

Det är svårt att tänka sig något mer kontrastrikt än en debatt mellan henne och Thomas Östros. Och då tänker jag inte på hudfärgen.

Volymmål i bistånd, volymmål i eget bo

Jag har tidigare berört det absurda faktum det innebär att det svenska biståndet inte har som främsta mål att åstadkomma en viss förändring, utan att kosta ett visst antal kronor. Ett bistånd på mer än en procent av bni kommar att ses som en storslagen handling även om det inte gjort någon nytta; ett bistånd på mindre än en procent av bni är däremot skamligt även om det åstadkommer storverk. En sjuk konstruktion med sin grund i stolta socialdemokratiska anor - att spendera skattepengar har ett egenvärde och framgång ska mätas i budgetposters storlek, inte i de faktiska effekter som politiken får.

Nu ser det inte bättre ut än att kärleken till volymmålen förpestat ännu ett område. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp), som redan sedan tidigare kritiserats för att hon gjort av med för lite (!) av skattebetalarnas pengar, anmäls till KU för att hon använt 240 av 400 avsatta miljoner kronor. Alltså i klartext en KU-anmälan med hänvisning till att hon sparat 160 miljoner kronor, eller 40 procent av anslaget!

Det är naturligtvis något alldeles fantastiskt med en politiker som inte spenderar för spenderandets skull och som hellre tar ansvar än att se det som sin uppgift att göra av med maximala medel. Jag håller därför med Johan Ingerö och föreslår 1) att KU-anmälan dras tillbaka, samt 2) att Nyamko Sabuni erbjuds positionen som finansminister.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bistånd, Effektmål, Enprocentmålet, Nyamko Sabuni, Politik, Volymmål