Förakt? Tristess!

Arbetsmarknadsministern ger facket rätt i blockaden mot den rikskända salladsbaren och senare ska han komma att försvara övergreppen mot balterna i Vaxholm. Det är bara att konstatera: Det finns bara en svensk modell och de nya moderaterna är de gamla socialdemokraterna.

Den som vill balansera fackets makt på arbetsmarknaden, stoppa övervakningssamhället, legalisera prostitution, avskaffa spel- och alkoholmonopolet, förändra eller skrota public service, avkriminalisera narkotika eller kanske störta konungen och välja en president, har inget stöd att hämta (annat än från enskilda, tillika isolerade, ledamöter) i den svenska riksdagen.

Varken den som vill ha betyg från årskurs 1 eller den som önskar avskaffa betygen, har något att hoppas på. Inte heller den som vill sälja ut alla statliga bolag eller den som vill förstatliga bankerna. Var är extremismen, eller åtminstone det uppiggande radikala, när ett maktskifte efter 12 år inte känns ens som en skakning på nedre däck?

Den svenska politiken är en konsensusklubb utan puls och dess politker kan leva trygga i förvissningen att väljarna kommer att dö av tristess innan deras förakt växer sig tillräckligt starkt för ett uppror.

Jag skulle bli förvånad om jag röstar i nästa val. Förvåna mig, någon!

Andra bloggar om: Konsensus, Likriktning, Politik, Sverige, Tristess