Utgång med hovfotografen

Felicia har en egen fotograf som under en vecka ska följa henne för att ta bilder till en utställning om förhållanden. Idag har fotografen hängt på Gärdet och fotat när Felicia, jag och Sofie hängt i soffan och igår fick fotografen närvara på förfest och efterföljande utgång. Det skulle kunna kännas märkligt att ha en fotograf på plats vad vi än gör, men det känns knappt alls. Fotografen växlar mellan att vara en i umgänget och någon en alls inte märker av, så det går riktigt bra.

Förhoppningsvis fick hon många fina bilder igår. Jag har i alla fall många i mitt huvud: När jag återsåg någon jag tycker om, men inte träffat på länge, och blev alldeles varm inuti; när jag sminkades till homo­cyber­punk; när vi en efter en, alla så vackra, porträtterades sittande mot en vägg; när jag glömde nycklarna och låste oss alla ute; när snälla hyres­värden körde hit en lördagkväll för att släppa in oss igen; när alla satt i någons knä på tunnelbanan; när jag uppfylldes av glädjen i att lära känna någon så varm, engagerad och fylld av vilja att det inte går att undvika att smittas; när samma person plötsligt sa alla de där sakerna jag så länge behövt höra för att våga tycka att jag är viktig och får ta plats, alla de där sakerna som får mig att förstå att jag inte är galen, alla de där sakerna som får mig att förstå vad jag måste göra; när vi kysstes på dansgolvet; när jag fick ansikten på, och smak av, någon jag tidigare bara sett som bloggar och kommentarer; när vi kom hem och kröp ner i en överbefolkad säng i vilken händer möttes och fingrar älskade; när alla vaknade och somnade om vartannat; när en nyfunnen vän vilade sitt huvud på mitt bröst; när allting virvlade, en cigarett gjorde mig alldeles yr och när någon sa någonting som fick mig att fortsätta att vara lycklig långt efter att lägenheten tömts på folk. När jag fann början till en ny balans med perspektiv och proportioner.

De närmaste dagarna ska jag träffa favoritkonsulten H (som sedan länge förtjänar att befordras till rätt och slätt favoriten H) och försöka att träffa Felicia i några olika ljus och situationer för att hovfotografen ska få fler tillfällen att fånga den där bilden jag vill ha för att för alltid komma ihåg precis hur det kändes när jag precis innan jag började gråta, tänkte att jag för alltid ville komma ihåg precis hur det kändes.