Unilateralt välmående

När jag var 7 år och ställdes inför den märkliga verkligheten i skolan, skapade jag mig genast ett sätt att hantera alla nya erfarenheter. Så snart jag upplevde något som fick mig att känna, tänka och fundera, smög jag in på en toalett längst in i biblioteket. Väl där tog jag fram ett litet anteckningsblock och skrev ner mina reflektioner.

Vid 11 års ålder tänkte jag att jag visste allt som var värt att veta. Jag samlade mina anteckningar på golvet i mitt rum och började samman­ställa en filosofisk instruktionsbok för livet. Under kapitel med namn som "kunskap", "kärlek" och "vänskap" gjorde jag min egen guide till evig lycka. Jag kommer ihåg att jag var mycket nöjd när jag var klar, att jag kände mig trygg i vetskapen att jag tack vare min lilla bok aldrig mer skulle behöva vara olyckligt kär, ledsen, rädd, känna mig utanför eller ens finna mig i en situation jag inte till fullo förstod och kunde hantera.

Som 16-åring fick jag träffa skolans kurator, som ansåg att min jakt på perfektion och kontroll kunde pekas ut som skyldig för att jag vägde alldeles för lite.

Nu är jag 28 år och det enda jag säkert vet, är att jag inte vet särskilt mycket alls. Jag går ständigt på nya minor och min gamla manual är inte till mycket hjälp. Det enda som visat sig ha något slags hållbarhet över tiden, är min ständiga vilja att organisera mina erfarenheter i teoretiska modeller i vilka känslor kan inordnas så att förnuftet förstår dem.

Jag är rädd för att mitt kontrollbehov ska beröva mig förmågan att känna, så jag påpekar ständigt för mig själv att alla känslor gills. Sam­tidigt vill jag inte känna sådant som är jobbigt att känna och det är där de teoretiska modellerna kommer in i bilden igen. Precis som när jag för över 20 år sedan försökte att gardera mig mot olycka genom att med kunskap styra mina handlingar och sätt att hantera olika situationer, kommer jag allt som oftast på mig själv med att anta en närmast akademisk position gentemot mitt eget varande. Jag tänker spel­teoretiskt om det mesta och skapar begrepp för precis allting.

Senast i raden är unilateralt välmående. Det har sin grund i att själv­stän­dig­hets­ivrarna Felicia och Helena verkar klara sig ganska bra genom att hantera sina problem under parollen "jag ensam är gott nog och det enda jag behöver". Likväl har jag ibland sett det dras lite väl långt och jag sa en gång till Helena att jag tycker att det är okej att vara beroende av andra när en mår dåligt, men inte för att må bra.

Det tog mig vidare till min nya grej, det unilaterala välmåendet. Jag varken kan eller vill påverka andra människors vilja och handlingar, så för att jag ändå ska kunna interagera med dem måste jag hitta ett sätt att må bra vad de nyckfulla varelserna än hittar på. Oberoende av vad du gör, ska jag kunna må bra. Oavsett vad du tar dig till, ska jag kunna hantera det. Då och först då kan jag jobba konstruktivt med mig själv hellre än att destruktivt ifrågasätta andra.

Där är jag alls inte ännu, annat än i teorin. Dessutom tänker jag på den där kuratorn som för 12 år sen sa "Om du inte äter kommer du varken att kunna tänka eller känna". I mina öron lät det mycket mer som ett löfte än ett hot och det finns fortfarande stunder då det känns som en lockande lösning.