2007-09-28

Re: Rädda munkarna ...

Jag antar att jag bad om det när jag skrev det här och under hela gårdagskvällen fick jag det där sms:et om röda tröjor för Burma. Från folk jag känner, från människor jag inte har i min telefonbok och från en och annan internettjänst - antagligen till stor del som en direkt följd av mitt blogginlägg. Stor humor, förtjänt spam och jag gillar't!

Roligast var som alltid
Anders och Anna, som skickade sina sms samtidigt och skrev identiska kommentarer på min blogg.

Till saken:

Mängder av människor över hela världen bär rött i dag. Det genomförs manifestationer, i Stockholm bland annat i riksdagen och senare på Medborgarplatsen. Den för ändamålet skapade gruppen på Facebook växer med flera hundra medlemmar i minuten. Kampanjen har vuxit sig så stor och stark att den för väldigt många betyder långt mer än det billiga sätt att låtsas bry sig som jag protesterade mot i går. Jag backar därför några steg och erkänner: Fullt så ogin är jag inte - nu visar jag mitt stöd för såväl munkarna och folket i Burma som för alla er som bär rött i dag. Med en hel mening i höstens accentfärg. Det ni!

Kommentarer till några av
kommentarerna:

Arvid:
Många vill mycket och gör mycket, andra bär bara rött för att klappa sig själva på axeln. Det är bara de senare jag vänder mig emot.

Anders:
Jag gillar också aktivism, det vet du, och nu har det väl faktiskt blivit aktivism av det här. Därav min halva avbön. Samvetskampanjer är fortfarande som ett rött (no pun intended) skynke för mina ögon.

David:
Syrrans svar är jättebra - jag är inte ute efter att stävja stödaktioner för det burmesiska folket, men jag föredrar aktioner som får effekt i praktiken framför sådana som lättar vårt privilegierade dåliga samvete en smula. I går tyckte jag att tröjorna hörde till den senare kategorin, i dag är jag beredd att ändra min åsikt.

Intressant?
Andra bloggar om:
, , ,

2 kommentarer:

Moster Mysko sa...

Jag ska lägga sten på börda genom att påstå att jag tror du har fel om de där banden i olika färg.

Dels är de ju ofta (men inte alltid) ett kvitto på att man skänkt en slant till ändamålet. Oftast en larvigt liten, men om hälften (lågt räknat gissar jag) av de som stoltserar med band har lagt en tjuga de annars inte skulle ha lagt så blir det faktiskt något.

Dels kan det kännas bra för dem som på ett eller annat sätt är föremål för omtanken att se att det finns människor som bryr sig. Lite i alla fall. (Munkarna i burma ser inte att jag har röd tröja idag, men bröstcancerpatienter ser mitt rosa band. Eh, det gör de inte, det ligger i nån låda. Men i teorin.)

Freddi W sa...

Ja, självklart finns det fördelar och goda sidor av dylika kampanjer. Jag är bara trött på samvetselementet i kampanjerna.