Svar på tal: Martin Andreasson (fp) om grundtrygghet och socialförsäkringar

Martin Andreasson (fp) skrev en lite längre och mer ambitiös kommentar till min post Folkpartiets myrsteg och centerns jättekliv. Eftersom jag precis som Andreasson tycker att "det är kul när idédebatten börjar vridas i liberal riktning" lyfter jag upp hans kommentar som en eget inlägg att läsa och reagera på.

"
Det är kul när idédebatten börjar vridas i liberal riktning så att huvudfrågan blir hur man kan öka individernas frihet, inte statens makt. Däremot är tyvärr själva förslaget från Andersson och Andersson varken särskilt nytt (ända sedan bondeförbundets tid har misstron mot inkomstskyddade socialförsäkringar varit utbredd inom detta parti) eller särskilt bra.

Det kan låta bestickande att 80 procent av pengarna inom socialförsäkringssystemet återförs till individen själv. (Nu vet jag i och för sig inte hur man har kommit fram till just 80 procent, det framgår inte i DN Debatt-artikeln.) Men den höga siffran är inte ett bevis på att individers inkomstskydd lika gärna skulle kunna lösas med privata försäkringar.

Den tjusiga poängen med socialförsäkringar – och det som skiljer dem från försäkringar på den öppna marknaden – är ju att de försäkrar både mot känd och mot okänd risk. Oavsett om man har en risig sjukdomshistoria eller har varit kärnfrisk livet igenom, så betalar man samma procentandel på den samlade lönesumman och får skydd enligt samma principer. Det är detta som man aldrig kan uppnå med vare sig privata försäkringslösningar (där premierna kommer att variera efter individens risknivå) eller med så kallade individuella välfärdskonton (där pengarna förr eller senare kommer att ta slut för vissa individer medan andras konton kommer att vara överfinansierade – och då är det ju ärligare att, som Andersson & Andersson antyder i en passus i sin artikel, helt avskaffa också de obligatoriska inbetalningarna till dessa individuella konton).

Jag menar alltså att ingen, och inte heller Andersson & Andersson, har kunnat beskriva ett system som fungerar bättre än obligatoriska socialförsäkringar när det gäller att kunna garantera inkomstskydd också för personer med hög risknivå. Privata försäkringar och privat sparande behöver uppmuntras för många andra syften, men klarar inte just detta.

Sedan är det förstås en politisk värdering om man anser att garanterat inkomstsskydd också för personer med hög risknivå är önskvärt. För min egen del är svaret på den frågan klockrent ja.

Problemet med dagens socialförsäkringar, med undantag för pensionssystemet, är i stället att de inte fungerar som riktiga socialförsäkringar eftersom a) pengarna flyter raka vägen in i statsbudgeten i stället för att ligga i separata system, och därför är misstänkt lika skattefinansierade bidragssystem, och b) staten tar ut socialförsäkringsavgifter också på inkomster som ligger ovanför inkomsttaket för respektive försäkring, det vill säga avgifter som aldrig kommer att motsvaras av någon förmån i andra änden.

Det sista problemet är det allra värsta eftersom det gör att folk med hyfsade inkomster i praktiken tvingas betala två gånger för den händelse att de vill få inkomstskydd (ena gången till staten, andra gången via avtalsförhandlingar eller privata försäkringar). Att lyfta bort avgifterna ovanför förmånstaket, vilket är folkpartiets grundinställning, skulle vara ett rejält steg i riktning mot ett system med stabila trygghetssystem som täcker in det allra viktigaste och där det sedan står individerna fritt att garnera med privata försäkringar om man vill öka sin personliga trygghet ytterligare.
"

Tack till Martin Andreasson som givit mig sitt godkännande att publicera hans kommentar som ett slags gästinlägg i min blogg.

Intressant?
Andra bloggar om: A-kassa, Centerpartiet, Folkpartiet, Frihet, Grundtrygghet, Politik, Sjukförsäkring, Socialdemokraterna, Välfärd