Folkpartiets myrsteg och centerns jättekliv
När jag i natt firade att folkpartiet kläckt en god idé i syfte att göra samhället något lite friare, kunde jag inte ana vad som väntade på frukostbordet på Anglais. Stureplanscenterns Gustav Andersson och nya ungdomsförbundsbossen Magnus Andersson skriver nämligen på DN Debatt och de gör det under en rubrik som säkert fick en och annan sur socialdemokrat att sätta morgonkaffet i vrångstrupen:
"Avskaffa a-kassan och sjukförsäkringen".
Grundtrygghet istället för ersättning av inkomstbortfall har flera uppenbara fördelar. De 80 % av transfereringssystemet som går tillbaka till samma skattebetalare som betalat in pengarna avskaffas och ger de allra flesta friheten att själv reglera sin ekonomi i såväl goda tider som sämre. Skatten kan sänkas och plattas ut, förhoppningsvis tillräckligt mycket för att de lägst betalda inte ska behöva betala inkomstskatt och tillräckligt mycket för att den stora massan ska kunna skapa en privat buffert de kan använda vid oförutsedda utgifter och inkomstbortfall.
Miljöpartisten gillar't och liberalen gillar't. Om det jag skrev om i natt var folkpartiets myrsteg är det här centerns jättekliv och då är det kanske lätt att gissa var motståndet står att finna? Självklart här, i folkpartiet som kallar förslaget "politiskt omöjligt" och "väldigt olyckligt", samt i socialdemokraterna där det heter att idén är "omodern och okunnig".
Förhoppningsvis är unga herrarna Andersson kloka nog att inse att man sällan har så rätt som när socialdemokraterna och folkpartiet kan enas om att man har fel.
Intressant?
Andra bloggar om: A-kassa, Centerpartiet, Folkpartiet, Frihet, Grundtrygghet, Politik, Sjukförsäkring, Socialdemokraterna, Välfärd
10 kommentarer:
Skön slutsats om (fp) + (s). Gäller den utan undantag?
I stort sett ja. Om det gäller HBTQ-politik är det oftast av godo, men i nästan allting annat är det nästan givet att något är dåligt om både (fp) och (s) är för.
Njae, inte helt utan undantag, det tror i varje fall inte jag. Inga undantag alls skulle exempelvis betyda att Nationaldemokraterna har rätt om det mesta...
Freddi: Jag är dåligt insatt i HBTQ-frågor. Så pass dåligt att jag trodde att det hette HBT-frågor. Får nog helt enkelt lita på dig där.
Intressant hur som helst hur det svänger runt (c) och (fp). För första gången känns (c) som ett alternativ för mig trots att jag är ett inbitet asfaltsbarn sen födseln. Däremot lär det dröja innan jag röstar (fp) igen. Men det är långt till 2010.
Magnus: Jag är med fram till Nationaldemokraterna. Sen tappar du mig...
jonte:
HBTQ är postmodern överkurs ;)
Vad är det Wolodarski och Håkan Tribell brukar säga? "Jag har en bakgrund i folkpartiet, men ingen framtid."
Förslaget är i princip bra, men jag tror inte på att radikalt förändra nånting. Grrraaadvis, skall det gå.
För annars får det oöverblickbara effekter.
Jonte: Brukar inte (fp) och (s) för det mesta i alla fall vara överens om att (nd) inte har särskilt smarta förslag? I så fall skulle ju slutsatsen leda till att de har rätt.
Att Centerpartiet tar ett steg tillbaka mot de gamla värderingarna borde idag betraktas som något häpnadsväckande. I takt med den liberaliserande vågen så kommer detta som något överraskande. Tummen upp för skribenterna, men..
Problemet i detta, även om grundtanken är god, är att det riskerar att driva människor från sina bostäder när de oväntat förlorar sina jobb. Det man kan fundera kring är om det är försvarbart att man ska behöva bryta upp med hela sitt sociala kontaktnät och barnens trygghet för att man hamnar i en situation som man själv inte råder över. Jag anser nog att det inte är rätt.
Det är kul när idédebatten börjar vridas i liberal riktning så att huvudfrågan blir hur man kan öka individernas frihet, inte statens makt. Däremot är tyvärr själva förslaget från Andersson och Andersson varken särskilt nytt (ända sedan bondeförbundets tid har misstron mot inkomstskyddade socialförsäkringar varit utbredd inom detta parti) eller särskilt bra.
Det kan låta bestickande att 80 procent av pengarna inom socialförsäkringssystemet återförs till individen själv. (Nu vet jag i och för sig inte hur man har kommit fram till just 80 procent, det framgår inte i DN Debatt-artikeln.) Men den höga siffran är inte ett bevis på att individers inkomstskydd lika gärna skulle kunna lösas med privata försäkringar.
Den tjusiga poängen med socialförsäkringar – och det som skiljer dem från försäkringar på den öppna marknaden – är ju att de försäkrar både mot känd och mot okänd risk. Oavsett om man har en risig sjukdomshistoria eller har varit kärnfrisk livet igenom, så betalar man samma procentandel på den samlade lönesumman och får skydd enligt samma principer. Det är detta som man aldrig kan uppnå med vare sig privata försäkringslösningar (där premierna kommer att variera efter individens risknivå) eller med så kallade individuella välfärdskonton (där pengarna förr eller senare kommer att ta slut för vissa individer medan andras konton kommer att vara överfinansierade – och då är det ju ärligare att, som Andersson & Andersson antyder i en passus i sin artikel, helt avskaffa också de obligatoriska inbetalningarna till dessa individuella konton).
Jag menar alltså att ingen, och inte heller Andersson & Andersson, har kunnat beskriva ett system som fungerar bättre än obligatoriska socialförsäkringar när det gäller att kunna garantera inkomstskydd också för personer med hög risknivå. Privata försäkringar och privat sparande behöver uppmuntras för många andra syften, men klarar inte just detta.
Sedan är det förstås en politisk värdering om man anser att garanterat inkomstsskydd också för personer med hög risknivå är önskvärt. För min egen del är svaret på den frågan klockrent ja.
Problemet med dagens socialförsäkringar, med undantag för pensionssystemet, är i stället att de inte fungerar som riktiga socialförsäkringar eftersom a) pengarna flyter raka vägen in i statsbudgeten i stället för att ligga i separata system, och därför är misstänkt lika skattefinansierade bidragssystem, och b) staten tar ut socialförsäkringsavgifter också på inkomster som ligger ovanför inkomsttaket för respektive försäkring, det vill säga avgifter som aldrig kommer att motsvaras av någon förmån i andra änden.
Det sista problemet är det allra värsta eftersom det gör att folk med hyfsade inkomster i praktiken tvingas betala två gånger för den händelse att de vill få inkomstskydd (ena gången till staten, andra gången via avtalsförhandlingar eller privata försäkringar). Att lyfta bort avgifterna ovanför förmånstaket, vilket är folkpartiets grundinställning, skulle vara ett rejält steg i riktning mot ett system med stabila trygghetssystem som täcker in det allra viktigaste och där det sedan står individerna fritt att garnera med privata försäkringar om man vill öka sin personliga trygghet ytterligare.
Att jag gillar't (förslaget) var kanske att ta i. Det där välfärdskontot förstår jag mig riktigt på, och dessutom ska försäkringen fortfarande vara kopplat till arbete vilket jag inte gillar. Men däremot är jag väldigt glad att frågan är uppe på dagordningen och att Centern rotar i de områden där de faktiskt är en avknoppninga av den gröna rörelsen och inte bara springer runt och är liberaler.
Skicka en kommentar