Knarkdinosaurier och moderna sprutbyten
Med hänvisning till att Blogge gör det så bra har jag länge avstått från att skriva något om sprutbytesprogram. Nu känner jag att jag ändå vill göra det - för min egen skull, för att få avreagera mig och för att en till ska ha tagit tydlig ställning. Samt för att, sist av allt, ställa en fråga.
En kort sammanfattning av läget.
Under den svenska repressiva narkotikapolitiken har priserna sjunkit, tillgången ökat, brukarna blivit fler, den relaterade brottsligheten vanligare och antalet dömda högre. Till viss tröst har WHO:s rekommendationer om att införa sprutbytesprogram för att minska risken för spridning av hiv och gulsot, hörsammats med goda resultat i både Malmö och Lund. I huvudstaden, däremot, anser man att sprutbyte uppmanar till drogmissbruk eftersom man tänker sig att en stor mängd människor drar sig för att skjuta sin första sil blott och bart i väntan på att samhället ska tillhålla sitt tysta bifall i form av en ren kanyl.
Sedan även de kristet konservativa fastnat för det förnuftiga i att minimera skadeverkningar med en kontaktyta mellan missbrukare och vård och omsorg, är det snart bara en enda grupp politiker som fortfarande hellre bekämpar missbrukare än missbruk och som tror att de som knarkar är i större behov av straff än stöd - nämligen de politiker som kallar sig för liberaler. Det är synd och skam att dessa Europas sista knarkdinosaurier envist säger nej till moderna sprutbyten.
Så till frågan.
Oavsett vilken syn man har på bruk, missbruk, brukare, missbrukare; oavsett vad man anser om individens frihet kontra samhällets rätt; oavsett om man är av åsikten att knarkare ska straffas eller att de ska erbjudas vård; oavsett allt detta med hur man ser på knarkarna och vad man vill dem, måste det väl vara en fördel och av godo att göra något som åtminstone håller dem vid liv?
Om inte börjar det kännas riktigt obehagligt, det här med dinosaurierna.
Intressant?
Andra bloggar om: Knark, Liberalism, Narkotika, Politik, Sprutbyte
2 kommentarer:
Svaret på din fråga är nej. Nils Bejerot beskrev narkomani som en cancer på samhällskroppen, som en epidemi som måste stoppas. Därför är det uttryckliga målet att verkligen ha en överdödlighet, inte bara i överdoseringar utan också i mycket skumma beskrivningar som "dödsfall i samband med polisingripande" som polisens mord på Osmo Vallo och andra narkomaner kallas på byråkratspråk.
Man vill också ha någon att peka på för att visa hur det går om man drar ett bloss braja, nämligen att det då slutar med en kanyl i armen. Fear, uncertainty, doubt.
knarkdinosaurier
är en superb beskrivning!
Skicka en kommentar