Vem som helst, men inte Jan Björklund

Plötsligt händer det. Efter spekulationer som gått från om till när, gick allt plötsligt väldigt snabbt och Ekot kunde avslöja att Lars Leijonborg avgår snabbare än valberedningens ordförande hinner höra flaska. Flera tidningar fick rätta färska nyheter om att Leijonborg sitter säkert än en tid framöver med ännu färskare budskap om motsatsen. Vi är inte längre Leijonkungens ungar och lika bra är väl det.

Ingen är ledsen och ingen är glad, för särskilt mycket lär det väl tyvärr inte betyda. Att våga hoppas på något nytt känns naivt; att våga hoppas på något hostliberalthost känns förryckt. Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Johan Pehrson, Nyamko Sabuni, Helene Odenljung, Cecilia Wikström, Birgitta Ohlsson, Allan Widman, Tobias Krantz och andra som folk kan tänkas hoppas på - alla får de nog finna sig i att chansen att de ska bli partiledare är liten eller obefintlig.

Nu saknar jag - tack och lov - insyn i folkpartiets innersta, men det är väl inte helt otroligt att en poäng med att Leijonborg avgår så pass tidigt, är att han gör det för att hinna föra fram sin egen efterträdare medan denne fortfarande är ensam på toppen, att han vill skynda sig att avgå innan kronprinsen får konkurrens av växande stjärnor som ännu inte riktigt hunnit upp på den ljusblå himlen? Om så är fallet är det lika bra att lägga sig på defensiven och bli en del av den kampanj som Dennis Josefsson initierat:

Vem som helst, men inte Jan Björklund! Jag är, till skillnad från Dennis, aktiv medlem i folkpartiet, tillika masochist, så jag kan ha gott fog att engagera mig. Jan Björklund skulle, som bekant, inte dra sig för att införa dödsstraff från årskurs tre om han visste att det skulle göra honom till partiordförande. Synd på barnen, tycker jag. Om någon snickrar ihop en schyst banner, lovar jag att ha den på bloggen tills Björklund vinner och allting är, eller snarare fortsätter att vara, förlorat. Heja.

Intressant?
Andra bloggar om: Folkpartiet, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Politik