Re: Men vad blev det!?

Jag har tidigare skrivit om det fasinerande - och skrämmande! - i människors besatthet av könet på nyfödda barn. Det verkar som att de flesta inte kan förhålla sig till ett barn de inte känner till könet på och att vissa inte ens kan förhålla sig till en graviditet om de inte känner till om föräldrarna känner till könet på det ofödda barnet.

Jag har därför börjat uppmuntra blivande föräldrar att inte avslöja könet på sina barn, mest för att jävlas lite och se vad som händer. Min första samarbetspartner var favoriten H, som skickade följande sms efter förlossningen:

Nu är baby N här, 3.725 gr tung o 51 lång. Söt som sin far o stark som mor! Alla i familjen mår bra!

Nästa praktikant är vännen L, som i helgen blev förälder och stolt meddelade omvärlden:

Nu är vår bebis äntligen här! Igår kl 17.59 föddes 4005 g och 54 cm ren kärlek! Massor av mörkt hår och otroligt söt! Alla är trötta men lyckliga. Kram från L, D och bebben.

Om inte annat är det utmärkt sätt att få kontakt med människor, ty ett sms som de ovanstående garanterar att alla som får det svarar med ett upprört "grattis, men vad blev det!?".

Samtidigt kan jag åtminstone till viss del förstå frågan. Ett nyfött barn har så få egenskaper att det endast kan omtalas i termer av tid, längd, vikt, hälsa - och kön. Att intresset för ett nyfött barn cirklar kring dess skrev känns om inte annat mer rimligt än att detsamma gäller för den nyblivna mamman, som ju har mängder av egenskaper att tala om, men som ändå får nöja sig med frågor som "hur mycket sprack du?" eller det något mer finkänsliga "hur många stygn?".

Andra bloggar om: Barn, Föräldraskap, Genus