2007-03-12

Re: Men vad blev det!?

Jag har tidigare skrivit om det fasinerande - och skrämmande! - i människors besatthet av könet på nyfödda barn. Det verkar som att de flesta inte kan förhålla sig till ett barn de inte känner till könet på och att vissa inte ens kan förhålla sig till en graviditet om de inte känner till om föräldrarna känner till könet på det ofödda barnet.

Jag har därför börjat uppmuntra blivande föräldrar att inte avslöja könet på sina barn, mest för att jävlas lite och se vad som händer. Min första samarbetspartner var favoriten H, som skickade följande sms efter förlossningen:

Nu är baby N här, 3.725 gr tung o 51 lång. Söt som sin far o stark som mor! Alla i familjen mår bra!

Nästa praktikant är vännen L, som i helgen blev förälder och stolt meddelade omvärlden:

Nu är vår bebis äntligen här! Igår kl 17.59 föddes 4005 g och 54 cm ren kärlek! Massor av mörkt hår och otroligt söt! Alla är trötta men lyckliga. Kram från L, D och bebben.

Om inte annat är det utmärkt sätt att få kontakt med människor, ty ett sms som de ovanstående garanterar att alla som får det svarar med ett upprört "grattis, men vad blev det!?".


Samtidigt kan jag åtminstone till viss del förstå frågan. Ett nyfött barn har så få egenskaper att det endast kan omtalas i termer av tid, längd, vikt, hälsa - och kön. Att intresset för ett nyfött barn cirklar kring dess skrev känns om inte annat mer rimligt än att detsamma gäller för den nyblivna mamman, som ju har mängder av egenskaper att tala om, men som ändå får nöja sig med frågor som "hur mycket sprack du?" eller det något mer finkänsliga "hur många stygn?".

Andra bloggar om:
, ,

7 kommentarer:

Sara Ödmark sa...

Själv tycker jag att det är oerhört viktigt att få reda på vilket kön bebisar har. Annars vet man ju inte vad man ska köpa för presenter!
Man måste ju se till att köpa massor av rosa prylar och dockor till pojkar och brandbilar och verktyg till flickor, för att väga upp för allt den övriga släkten kommer att köpa.

Fredrik Westerlund sa...

Det har du naturligtvis alldeles rätt i. Dessutom är det ju så, som en vän påpekade i en kommentar till det förra inlägget, att pojkar är arga och flickor ledsna. Värdefull kunskap om man ska sitta barnvakt.

Sara Ödmark sa...

Precis. Och enligt den högt ärade forskaren Annica Dahlström så blir flickor också skrämda av höga ljud, medan pojkar tycker om sånt som slamrar och låter.
Det kan också vara bra att veta.

Fredrik Westerlund sa...

Jag är fruktansvärt skvätträdd (är det ett rikssvenskt ord?), framför allt för höga och plötsliga ljud. Betyder det att jag är en flicka? Dessutom ser jag dammråttor. Oerhört omanligt.

Sara Ödmark sa...

Bara att du använder det oerhört fjolliga ordet skvätträdd säger ju en del. Dessutom har du läppstift på dig på bilden bredvid ditt svar. I rest my case.
Ska vi kamma dockhår tillsammans, mitt flickebarn?

Fredrik Westerlund sa...

(LOL!)

Jag inser att ett avslöjande av ett schlagerintresse knappast hjälper min manlighet på traven, men jag kan bara inte låta bli:

Ska vi kamma dockhår i mitt flickrum
du och jag, wow wow wow
kamma alla dockor i mitt flickrum
kamma riktigt bra

Vi kan fläta dockhår hela dagen
fläta bra, wow wow wow
dansa lyckligt till en lycklig schlager
du och fjollan jag

Allting i mitt flickrum går i rosa
golv till tak, wow wow wow
sen ska vi gå ut och bubblor blåsa
omanlig är jag

Anonym sa...

..och varför är människor så besatta av exakt längd, vikt och eventuell hårfärg på nyfödda barn?