Feminist schmeminist

13 ministrar säger nej till feminism, eller åtminstone till att beskriva sig själva med ordet i den mening de uppfattar att ordet har (fått).

Oppositionen riktar kritik mot de tretton, men något beröm öses icke över de som kallar sig feminister. Det senare är rimligt.

Vad politiker kallar sig känns nämligen mindre viktigt än vad de gör och inte gör; att folkpartiet bär efternamnet "liberalerna" betyder inte att den politik de för i alla delar är liberal och att sverigedemokraterna inte gärna känns vid epitetet "främlingsfientliga" betyder inte att de står vid gränsen och hälsar alla som vill komma hit välkomna med en god kopp kaffe och en varm kram.

För en liberal är det, för att använda feministen Birgitta Ohlsson (fp) ord, "ideologiskt tjänstefel" att inte vara feminist och jag beskriver mig definitivt som både det ena och det andra. Däremot kan jag förstå att inte alla liberaler ställer upp på alla definitioner av feminism - speciellt inte när tolkningsföreträdet, det vill säga feministen Marita Ulvskog (s), bestämt att det är

... svårt att vara marknadsinriktad och samtidigt trovärdigt kunna säga att man är feminist och vill förändra samhällsstrukturer. Det går bara inte ihop.

Det går ju till exempel alldeles utmärkt ihop att tänka sig att ett sätt att förändra samhällsstrukturer är att befria människor från dem istället för att ersätta dem med nya strukturer.

Som avslutning, men framför allt för att kompensera för att jag än en gång både nämnt och citerat Marita Ulsvskog, en länk till en omgång nyliberal och sexradikal... feminism:

Blogge: Feminismen måste återerövras av nyliberala högerregeringen.

(Tack för bilden, Frida!)

Andra bloggar om: Birigtta Ohlsson, Feminism, Marita Ulvskog, Politik