Hur känns det med demokrati?

I min bekantskapskrets är det en evig sanning att vänstern är bra och högern är dålig. Det är ingenting som kan diskuteras som varande ett föremål för preferenser eller subjektivitet; rött är rätt och höger hemskt. Det innebär att jag som öppen liberal får finna mig i att många vänner ständigt ifrågasatter mitt ställningstagande, att de tar sig friheten att påpeka det olämpliga i mina åsikter.

Jag har ingenting emot att försvara min ståndpunkt, tvärtom! Likväl blir det tröttsamt när alla gör det hela tiden och det dessutom med tydligt tolkningsföreträde och ur ett perspektiv i vilket utgångspunkten är att jag antingen är ond eller korkad. Det är inte synd om mig, det tycker jag inte, men någonstans hoppas jag att de som är mina vänner litar till att jag väljer det som jag ärligt och uppriktigt tror är det bästa.

Efter tjugonio år i livet, magisterexamen i statskunskap, engagemang i ungdomsföreningar, elevråd och nätverk för queerfeministiska aktivister, efter en barndom, en skolgång och fem yrkesverksamma år, efter att ha bott i olika delar av landet och rest i världen, efter möten med alla de människor av alla de slag, varför skulle just jag vara sämre lämpad än någon annan när det gäller att ta ställning till rikets styre?

Men det kanske är just där skon klämmer, att det som egentligen stör är att ni inte tycker att alla är lämpade att välja parlament?

SannBlogg skriver om att gemene man ännu inte insett att Fredrik Reinfeldt är en kejsare utan kläder, något som Stefan Sanneskär själv i all sin outsägliga vishet redan verkar ha nått insikt om. Enn Kokk häpnar "över att så många väljare är så naiva" och en kan bara tolka det som att Enn Kokk är mer klarsynt än andra med rösträtt. I en kommentar i min blogg skriver en vän till mig att det "svenska folket kommer få en kalldusch", någonting jag antar ska inträffa när de förstår det vännen redan förstått.

Jag förstår besvikelsen, men inte attityden. Marita Ulvskog jämförde valförlusten 1976 med en statskupp. Nu verkar många på vänsterkanten tycka att valet 2006 var valet då väljarna inte insåg sitt eget bästa, då de saknade kunskap om vad de egentligen valde och helt enkelt fattade fel beslut. Analysen handlar om vilka fel socialdemokraterna gjorde, ty det kan ju bara inte vara så att informerade väljare gjorde ett överlagt val i vilket de på goda grunder föredrog ett annat alternativ? "Vi nådde inte ut, vi lyckades inte förklara vår politik", heter det och det finns inte på kartan att väljarna visst förstod, att de just därför tackade nej.

Om känslan är att människor inte vet sitt eget bästa och att ni vet bättre än andra, borde ni då inte ifrågasätta demokratin som styrelseskick snarare än frukterna av dess institutioner? Förorda upplyst depotism, en enpartistatsdiktatur eller vilket styrelseskick ni än skulle föredra, men använd inte era egna preferenser och besserwissertendenser som villkor för er kärlek till det representativa folkstyret i dess nuvarande form. Hylla inte väljarnas makt när de går er till viljes om ni tänker tala om dem som lättlurade fårskallar när ni inte gillar vad de har att säga.

Det är demokratin, dumbom! Den har sina brister, att valdeltagandet är olika högt i olika grupper är en sådan, och den tål att diskuteras. Gör det, ifrågasätt den och resonera kring hur den kan förbättras. Försök också att göra det utan att framhäva er själva som högre stående och bättre vetande än andra, särskilt om ni tenderar att bara plocka fram de åsikterna när ni har en majoritet emot er.

Andra bloggar om: Demokrati, Politik, Val2006