Ta diskussionen? Välja sina strider?

Jag funderar en del på hur ofta en ska ta diskussionen och när en är bättre betjänt av att välja sina strider. När det stormade som värst kring Feministiskt initiativ valde jag att nästan alltid försvara Tiina Rosenberg och jag lät inte en många kollegor komma undan med försök att med kvällstidningar som grund avfärda henne som ett galet monster. Likaså är jag duktig på att envist deklarera en alternativ syn på kön, sexualitet och relationer när mina släktingar talar fritt ur fördomsryggmärgen. Jag är dessutom fackligt engagerad och på jobbet låter jag aldrig en ens tillnärmelsevis diskriminerande utsaga passera oemotsagd.

Dock finns naturligtvis tillfällen då jag missar eller helt enkelt inte orkar eller av en anledning väljer att inte ta en strid, men det finns också de som väljer att välja att ta alla strider.

Hon som ser ut så här, luktar så här och som jag kände så här inför första gången jag träffade henne, hon är en sådan person. Hon vägrar att svara på en lärares fråga och debatterar istället orsakerna till att läraren ställer en fråga som implicit kräver att den som ska besvara den svär trohet till tvåsamhetsnormen. Hon kommer för sent till en viktig föreläsning för att hon dröjt sig kvar för att försäkra sig om att alla åhörare vid föreläsningen innan har förstått fördelarna med en icke-binär syn på kön, sexualitet och relationer. Hon ger aldrig upp försöken att övertyga sina bögkompisar om att könsstrukturerna finns och att de förtrycker även dem.

Igår berättade hon vad hon gjorde en kväll när hon var ensam hemma. Hon var lite trött, ganska sur och hon plågades av PMS. Hon hade inte någonting roligt att göra; hon var uttråkad. Då tar hon reda på deras telefonnummer och ringer upp Nationaldemokraterna för att övertyga dem om ett och annat gällande invandring och deras syn på vad de kallar "perverterade familjeformer".

Jag fann det lika omöjligt som onödigt att inte ge henne en stor och varaktig plats i mitt hjärta.