Postironi nu?

I ledaren i #8 av älsklingstidningen Sex* skriver redaktionen att de ska skriva "ett postironiskt manifest". Det känns inte helt tidsenligt då jag helt utan problem kan dra mig till minnes att jag, Macksg, Marcksh och några fler från knasigt.nu redan år 2001 skrev ett sådant manifest utifrån vår syn på postironin.**

Det här var under en synnerligen bitter tid av mitt liv och kommen från Uppsala Universitet som jag var, hade jag fullt sjå med att motvilligt bekämpa den fritt flödande postmodernismen i det Stockholm jag just flyttat till. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större!" kunde jag ofta höras skrika så högt att det hördes från tull till tull. Ställd inför en total identitetsförvirring blev postironin min tillflykt och tack vare den kunde jag i alla fall säga att jag inte var postmodernist, i alla fall så länge jag sade det på ett postironiskt sätt.

Jag har ändå alltid uppskattat den gamla hederliga ironin. Jag tycker till exempel att Henrik Schyffert (och hans mustasch) är rolig och jag avgudade Spermaharen varje dag det kostsamma projektet hölls vid liv. Faktum är att jag så sent som igår använde det klassiska "tre hundra miljarder" för att vinna komiska poänger i vardagen.

[Stycke borttaget med anledning av att det bestod av unket, bittert och själv­ömkande gnäll som varken klär mig eller gör någon annan glad.]

Likväl ser jag fortfarande postironin som högre stående. Den har mer finess, mer utrymme för både sändare och mottagare, ett bäst före-datum som ligger långt mycket längre fram i tiden och den är framför allt inte så stelbent binär. Jag uppskattar det mångfacetterade i post­ironin och jag älskar att jag kan bli så postironisk att jag själv inte längre har någon aning om jag är (post?)ironisk eller inte.

[Stycke borttaget med anledning av att det innehöll än mer unket, bittert och självömkande gnäll än föregående borttagna stycke.]

Jag vet inte om postironin fortfarande är gångbar, men om Sex-redaktionen tänker skriva ett postironiskt manifest, antar jag att så är fallet. De har ju koll på det där med trender, tänker jag mig. Å andra sidan kanske de inte menar att de ska skriva ett manifest för postironin, det skulle ju lika gärna kunna utläsas som att de ska skriva ett manifest som är postironiskt oavsett vad de nu tänker avhandla i sitt manifest.

Det (och mycket annat som plågar mig) tänker jag fundera på när jag och mitt ridspö tar tåget till Örebro. Där ska jag och Helena drömma om Hannah, längta efter Felicia, läsa högt ur Marrying Buddha, dricka te, titta på film, öppna den svarta boken och gråta tills tårarna tynar.

____________________
* Ja, jag vill fortfarande ligga med både Ika och Vejde.
** Samtliga knasigt.nu-relaterade länkar går till gamla versioner sparade i Internet Archive: Wayback Machine.