Liberala trängselskatter

Johan Norberg är en av de som har vett att försvara trängselskatterna som en god marknadsliberal idé. Norberg påpekar att bristen på mark­nadsanpassning av trafiken påminner om planekonomin i det forna Östeuropa - när inte utbud och efterfrågan får styra, leder det till ring­lande köer och det oavsett om det handlar om en butik i Moskva eller en väg i Stockholm. Det är därför märkligt att den borgerliga opposi­tionen så starkt motsätter sig trängselskatterna och istället kommer dragande med planekonomiska botemedel i form av ökad produktion, det vill säga nya vägar.

Allra mest märkligt är det därför att folkpartiet driver kampanj mot Stockholmsförsöket. I dagens DN påpekas det att partiet sedan 2003 har skrivit in i programmet att miljöavgifter är

en effektiv metod för att använda marknadskrafterna i miljöpolitiken. [Vägavgifter] kan i vissa fall användas, till exempel för att finansiera större trafikmiljöförbättringar.

Lars Leijonborg motionerade redan 1997 för att regeringen skulle möjliggöra trängselskatter i de större städerna, så varför klagar han nu? Till DN säger Leijonborg att han

tror att väljarna förstår [att] vi tycker att det är en metod som är lämplig men inte i det här fallet.

Folkpartiet när det är som allra sämst. Det här hade varit en bra idé om det hade varit vårt förslag, men nu var det någon annan som tog tag i det och då tycker vi inte om det? Visst finns det brister i Stockholms­försöket och det var onekligen inte jättesmart att det inleddes med ett rejält löftesbrott signerat Annika Billström, men det är knappast anled­ning att diskvalificera hela försöket nu. Smartare vore att förbättra det som förbättras kan samtidigt som en bygger ut kollektivtrafiken ytterligare, framhäver de positiva effekterna för miljön och - om det nu är så viktigt varifrån en idé kommer - påpeka att liberaler från Adam Smith till Lars Leijonborg sedan länge gillat trängselskatter. Att inte permanenta ett lyckat försök vore dessutom ett vansinnigt slöseri med precis de pengar borgerligheten inte vill ska gå förlorade.

Sådan är folkpartismen. Att gnälla om trängseskatter trots att de hyllas i det egna partiprogrammet är lika orimligt som att företräda en rasistisk flyktingpolitik som står i grov kontrast till den ideologi som ska vara dess grund. Lägg därtill att folkpartiet, som annars alltid tror på marknadskrafter och individens förmåga att fatta egna beslut, är de ivrigaste alkoholmonopolkramarna. Studera även partiets allt mer konservativa utbildningspolitik. Det ger en bild av ett förvirrat parti i kris och för mig som både medlem och väljare blir det allt svårare att inför mig själv försvara att lägga ännu en röst på folkpartiet. Detta trots att det finns mängder (nåja) av vettiga folkpartister som inte skriver under på den senaste tidens fiske i allt grumligare vatten.

Mitt solklara alternativ är det parti som i mångt och mycket påminner om de delar av folkpartiet jag fortfarande känner djup sympati med, men innan jag röstar på miljöpartiet skulle jag vilja se en lite mer realistisk syn på EU-medlemskapet och att de slutade verka system­bevarande genom att i alla lägen rädda den regering de inte ens får sitta i. Om du börjar nu, Andwal, kanske du har övertygat mig innan valet...