Utnämningspolitikens dilemma
DN tycker att det kastas sten i de borgerligas eget glashus när alliansen först kritiserade socialdemokraternas utnämningspolitik, sedan lovade nya tag med öppenhet och skicklighet som ledord, och ändå redan kan stoltsera med utnämningar som landshövdning och trafikutredare (båda m). Jag är benägen att stämma in i kritiken, även om jag tycker att Jonas Morian drar den ett steg för långt när han lägger till att den nya riksdagsmajoriteten valt ytterligare ett (m) som talman.
Dessutom är väl utnämningspolitiken ett dilemma lite svårare än att en kan hoppas på förändring över en natt, även om en fortfarande kan vara besviken över att så lite har förändrats de senaste sju veckorna?
Förenklat kan en tänka sig två partier som strider om, och växlar vid, makten. Båda tycker att politiska utnämningar är väldigt bra om de själva gör dem, men helt horribla om det andra partiet gör dem. De är överens om att professionella utnämningar är ganska bra - eller åtminstone inte särskilt dåliga. Då skulle det bästa vara om ingen gjorde politiska utnämningar, eftersom de då inte skulle behöva lida av det andra partiets utnämningar.
Men - om det andra partiet utnämnde professionellt och det egna politiskt, skulle det egna partiet trivas väldigt bra under de egna mandatperioderna och ganska bra under andras medan det andra partiet skulle vantrivas under andras mandatperioder och bara tycka att läget var okej under de egna. Alltså utnämner båda politiskt och det blir dåligt för alla.
Ah, fångarnas dilemma! Ah, spelteori! Som jag har saknat dig sedan tiden på universitet! Om jag har tänkt alldeles galet ovan var det definitivt alldeles för länge sedan vi sågs.
För att den ena sidan ska överge den politiska utnämningspolitiken, måste de lita på att den andra sidan också ska göra det. Så länge så inte är fallet, kommer ingen av dem att stoppa ofoget med utnämningar som en politisk maktfaktor och en belöning för lång och trogen tjänst.
Andra bloggar om: Alliansen, Fångarnas dilemma, Utnämningspolitik, Politik, Spelteori
2 kommentarer:
Ibland tänker jag att jag skall ge politiker en chans och inte bara se dem som röstmaximerare utifrån teorin runt fångarnas dilemma. Det blir dock mer och mer tydligt att jag inte har något för denna goda föresats!
jag tycker bara att det är larvigt. eller liksom, ett bevis på att folk inom alliansen är lika fuskande, svågerpolitikande, etc., som folk inom (s). om någon nu skulle vara förvånad över att det är så..
och av alla människor: per unckel! *aaaargh*
Skicka en kommentar