2006-10-24

När jag hör ordet kultur ...

... finner jag anledning att bli mycket skeptisk, i alla fall om det sätts samman med ordet -politik.

Före detta kulturminister Cecilia Stegö Chilò
ansågs vara "en fara för demokratin" och "en krigsförklaring mot all kulturverksamhet". Kulturarbetarna fruktade för humanismens och konsternas existens, men de kunde snabbt andas ut när Stegö Chilò avgick. Idag ersattes hon av Lena Adelsohn Liljeroth och reaktionerna är lika belåtna som märkliga.

DN:s kulturchef Maria Schottenius:

Kulturvänner inom de andra borgerliga partierna såg med förfäran hur skyddslös denna sektor är med en ignorant ledning.

Det riskabla med att ställa en nyliberal vid kassan på kulturdepartementet var att Sveriges kulturskatt och kulturliv snabbt skulle åka ut till försäljning, och för evigt vara borta.
Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan:
De har lärt sig av förra utnämningen. Hon kommer få förtroende i våra kretsar.
Vad är det för kretsar hon kommer att få förtroende i? Lars Ardelius, författare:
Det svenska kulturlivet behöver ju stöd och hjälp [...]

[En bra kulturminister] blir sentimental och tycker synd om kulturarbetarna.
Det är svårt att inte få intrycket att kulturpolitiken är en bidragsstinn trollunge som spricker så fort den kommer ut i strålkastarljuset.

Existerande kulturpolitik tål uppenbarligen inte att ifrågasättas, eller ens att ses över, utan att världen går under och civilisationen suddas ut på nolltid.

Mattias Svensson sammanfattar det väl:
Kulturmänniskor orienterar sig mot staten och ansvariga politiker. De är beredda att låta staten definiera och kanalisera vad som är god kultur. Ju mer bidrag kulturen får, desto viktigare och finare anser sig både anslagsgivande politiker och mottagande kultur- och medieinstitutioner vara. Denna bidragskultur är inte bara eller främst en ekonomisk belastning. Framför allt är den ett demokratiskt och kulturellt problem. En mentalitet som kväver det verkligt fria och oberoende.
Oavsett vad en tycker om kulturpolitiken, visar reaktionerna på valen av den förra och den nya kulturministern att något unket ligger och ruttnar bakom inkomstgarantin. Jag är själv inte säker på hur jag skulle utforma kulturpolitiken om jag fick bestämma, men en sak har jag lärt mig - något måste vara fel när utrymmet för det acceptabla är så litet.

Andra bloggar om:
, , , , , , ,

11 kommentarer:

Anonym sa...

Visst kan utrymmet i kulturvärlden vara litet och visst var bl.a. Sofia Artins uttalande oerhört barnsligt, men skillnaden mellan den förra och den nya kulturministern är inte så stor rent ideologiskt sett. Båda är moderater. Den stora skillnaden är att medan Cecilia Stegö knappt varit på bio på 15 år så har Lena Adehlson suttit i riksdagens kulturutskott och Dramatiska Institutets styrelse. Bland annat. Det är väl inte så konstigt att man vill ha en minister som är insatt i praktiskt kulturarbete?

Fredrik Westerlund sa...

Nej, det är en bra poäng och inte konstigt alls. En inom området mer insatt minister är antagligen en bättre minister och jag har själv större förtroende för den nya än den gamla. Dock tycker jag att reaktionerna, från valet och framåt, tyder på att hela området skulle må bra av lite större debatt i lite större utrymme.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Men det är väl klart att kulturministern bör vara kulturarbetare. På samma sätt som jordbruksministern skall vara jordbrukare, försvarsministern officer (i värsta fall reservofficer), socialministern läkare, utbildningsministern lärare etc etc. Annars kanske man får in någon som vill förändra från grunden, och det vore ju hemskt.

Anonym sa...

Lena Adehlson Liljeroth är inte kulturarbetare. Hon är en erfaren poitiker med insikt i kulturlivet. Gud vad barnslig du är. Eller du kanske tycker att det ligger finansministern i fatet att han är nationalekonom? Jag säger som Carl Lidbom: "TRAMS!"

Victor sa...

(avd. "jag lämnar kommentarer istället för egna blogposts".)

vad man än tycker kvarstår faktum: om inte staten betalar för massor av kultur genom alla möjliga sipendiekartor och kulturstöd, då händer inte kulturen alls. helt enkelt eftersom de som gör kultur också har en hyra och snart en jävligt dyr a-kassa att betala. det är nämligen inte så att kultur går att göra allt igenom lönsamt. viss kultur, såsom musik och tv-spel, fungerar i en kapitalistisk logik. modern dans och queer teater gör det inte.

att då, som många alliansröstare, diskutera kulturarbetare såsom "ständiga bidragstagare" som borde lära sig att ta betalt, leder ingenstans. då handlar det om "ja, jag vill ha kultur" eller "nej, jag vill inte ha kultur". svarar man nej har man redan avkvalificerat sig från en diskussion om ett gott samhälle.

diskussionen borde handla om hur en exempelvis feministisk kulturpolitik kan se ut, men vi kommer ju inte dit nu, tack vara bland andra stegö chilo.

Anonym sa...

Jag håller med Viktor i sak, kulturområdet fungerar inte på samma villkor som kommersiella branscher. Men det som måste ses över är hur pengarna fördelas och vilka de kommer till del.

Konstnären Fia-Stina Sandlund gjorde en gång en performance som hon kallade "Jag kan inte äta äran", där hon på en konsthall auktionerade ut ett mål mat till högstbjudande. Maten var hennes betalning för de verk hon ställt ut på konsthallen. Övrig personal (curator, administratörer, biljettrivare, tekniker etc.) hade naturligtvis avtalsenlig lön. Hon sätter fingret på samma problem i "Om du är rebell så är jag reko" där hon jämför Moderna Muséets chef Lars Nittves lön (90 000 kr/månaden) med vad muséet betalar en svensk konstnär per verk (ca. 1500 kr).

I det svenska kulturlivet finns också en stark maktcentrering hos en grupp 40-talister som bestämmer vad som är "god konst" och vilka som ska få stöd, komma in på utbildningarna, få uppmärksamhet i pressen etc. etc. Alexander Bard kallade på en debatt om kultursponsring dessa för "kulturtants-maffian". Något raljerande kan tyckas, men han har en poäng.

Fredrik Westerlund sa...

Jag håller delvis med er båda. Viss kultur fungerar inte som renodlat kommersiella branscher, annan kultur (musik, tv-spel, privatteatrar, delar av skönlitteraturen, m.m.) klarar sig utan större stöd.

Jag är inte den som svarar "nej, jag vill inte ha kultur", men jag ser gärna en diskussion om vem som ska bestämma vilken kultur som ska ha stödet och vilka kulturutövare som ska få bidrag. Den maktcentrering som Helena diskuterar torde ju ha en konserverande och kanoniserande verkan som kanske inte är önskvärd.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Ja, Oj vad jag är barnslig och tramsig för att jag inte tycker precis som du Helena. Men jag tycker faktiskt att det är ganska fascinerande att för just kultursektorn så är det så oerhört viktigt att det ansvariga statsrådet skall ha erfarenhet av området, och vurma för det, och tycka att det är det viktigaste av allt, medan man för andra områden (t..ex. försvaret och jordbrukspolitiken, dock ej i detta varv) har accepterat tanken att det ibland faktiskt kan vara nyttigt att det kommer in någon utifrån, som med förutsättningslöst och utan tidigare bindingar kan reformera området. Cecilia Stegö Chilò var - så vitt jag kunde se - en sådan person och hon blev kraftigt motarbetad av i princip hela kultursektorn innan hon ens hade hunnit öppna munnen.

Anonym sa...

Ironi är för fegisar.

Victor sa...

asså, det blev ju inte bättre när stegö chilo öppnade munnen..

Anonym sa...

Anonymitet är för fegisar.

För övrigt tror jag att det kan vara bra att ha koll på det man sysslar med. Det är klart att det alltid behövs influenser från alla håll, men det är skillnad på förutsättningslös och inkompetent.

Angående bidrag så är det bra att kunna äta. Och jag gillar konservativitet och kanonisering ^^.