Kristdemokrat without a cause?

Det är rörande att se den stora omtanke tänkare på vänsterkanten visar oss liberaler; såväl från forna kommunister som från socialdemokrater snyftas det om hur folkpartiet svikit liberalismen, om hur mycket bättre det var på Bengt Westerbergs tid och om hur bra det vore om det blev så igen. Gemensamt för nästan alla gråterskor är att de absolut inte sympatiserade med folkpartiet för tio år sedan, att de aldrig skulle rösta på Bengt Westerberg och att de inte skulle gilla folkpartiet ens om det skulle vara världens mest socialliberala parti. Men tack för omtanken, kamrater, tack för omtanken.

Filosofen Torbjörn Tennsjö sällar sig till skaran när han på DN Debatt ondgör sig över vad han kallar "ett slags ideologisk kollaps" i folkpartiet och kristdemokraterna. Någon som trodde att Tennsjö ens övervägde att rösta på något av de båda partierna? Självklart inte. Han kritiserar dock folkpartiet för att ta lätt på den personliga integriteten och där skriver jag gärna under med min egen besvikelse som bläck, men nu är det kristdemokraterna som är hans primära mål.

Kristdemokraternas ideologiska kärna formuleras av Tennsjö som en moralfilosofisk hållning i vilket allt människoliv är okränkbart från konceptionen och framåt. Att kristdemokraterna inte säger nej till alla former av forskning på embryonala stamceller ser Tennsjö som ett allvarligt avsteg från den moralfilosofin och i förlängningen som att kristdemokraterna övergett sin ideologi, förlorat sin särprägel och nu bara är ett av fyra borgerliga partier.

Själv kan jag tycka, att om de amerikanska företrädarna för synen på livet som okränkbart kan försvara dödsstraffet lika hårt som de hetsar mot aborter, borde deras svenska vänner kunna överleva att de nu ger stamcellsforskning ett halvhjärtat och övergående stöd.

Dessutom behöver Tennsjö alls inte oroa sig. Kristdemokraterna behåller sin särprägel och sitt existensberättigande i alla fall. De skiljer ut sig ur mängden genom att varken se kollektivet eller individen, utan istället kärnfamiljen, som samhällets viktigaste beståndsdel. De gör sig unika i riksdagen genom att ständigt motarbeta och diskriminera alla som inte är heterosexuella och monogama. De hittar sin nisch i att vilja bevara de könsroller som inte kändes moderna ens på 1950-talet.

Om det sedan är något som tilltalar en, det är en helt annan fråga, men nog har de något visst och alldeles eget att komma med, de där gamla bibelkramande galenpannorna.

Tennsjö påpekar för övrigt att "Det förefaller i själva verket som om bara en filosof kan förmå sig att ta på allvar vad de skriver".

Det råkar vara precis vad jag känner inför Tennsjö och hans texter.

Andra bloggar om: Filosofi, Folkpartiet, Ideologi, Liberalism, Konservatism, Kristdemokraterna, Politik, Stamcellsforskning, Torbjörn Tennsjö