2006-08-21

Vad är det som lockar?

Den text som följer kan i delar uppfattas som direkt osmaklig.

Eddy Larsson, den förståndshandikappade Bobbys baneman,
får stora mängder beundrarbrev i häktet. Kvinnor trånar efter män som gjort sig skyldiga till bestialiska dåd och det må vara ett häpnadsväckande fenomen, men det är inget nytt sådant: Jackie Arklöv och Tony Olsson satte hjärtan i spinn, trippelmördaren Juha Valjakallas cell fylldes av kärleksbrev och Clark Olofsson var länge en av landets mest åtrådda män. Den man som söker kvinnors uppmärksamhet har goda chanser att lyckas om han - i valfri ordning - våldtar och dödar ett stort antal barn som han sedan begraver i källaren eller på gården.

Ett spänningsmoment i det jolmiga radhuslivet, någon att förändra och rädda, en missförstådd välgörare med potential? En galen patriark att underordna sig, ett svin att domineras av, någon som kan bekräfta ens självhat? Vad i hela världen är det en söker i någon som bevisligen kan göra någon riktigt jävla illa?

Ämnet diskuteras på en lunch mellan tre kolleger:

"Jag kan förstå deras intresse", säger den ene. "What You See Is What You Get, no surprises, liksom. Jag gillar de farliga typerna, de som ser ut som våldtäktsmän och är våldtäktsmän. Som Bobbys styvpappa."

"Det är ingenting för mig", invänder den andre. "Jag dras till de som först framstår - och ser ut som - riktiga as, men som sedan visar sig vara missförstådda och godhjärtade. Som Bobbys mamma."

"Där är jag av motsatt preferens", avslutar den tredje. "Jag attraheras av de som verkar oskuldsfulla, men som egentligen är riktiga luder. Som Bobby. Gärna förståndshandikappad, fast helst inte neger."

Say what? Skämten är så långt bortom det politiskt korrekta en någonsin kan komma, så osmakligt formulerade att de bränner i själen, så starkt anstrukna av en människosyn så vidrig att det framstår som främmande hur vi alls kunde komma på dem. Ändå skrattar vi alla hysterisk, så häftigt att vi spiller ut det kaffe vi nyss köpt, troligen mest i ren chock över att ha gjort oss skyldiga till ett övertramp så kraftigt att inte ens
The Aristocrats duger till planka.

Eller som min redaktör sa när hon granskade den här texten innan publicering: "Det är inte att gå över gränsen, det är att hoppa stavhopp över den och bygga ett litet hus på andra sidan och bo där och varje dag gå ut och kissa på gränsen."

Vi är där igen, vid den där punkten som vi så ofta kommer tillbaka till, i ögonblicket då en frågar sig om en verkligen
kan skoja om allt och varför en i så fall gör det. Jag vill tro att det har att göra med att det finns grymheter och djävulskap så skrämmande och obegripliga att vi utan humorns hjälp aldrig ens skulle kunna närma oss det, än mindre hantera det.

Samtalet fortsätter, nu på ämnet perversioner. En av kollegerna berättar att en bekant är
dendrofil. Då och då går han ut i skogen, skjuter hål i en trädstam, fyller hålet med vaselin, penetrerar det och när han når klimax avlossar han sitt gevär i luften. "Grejen är att jag gillar sådana killar", säger kollegan.

"Jag också", säger jag, "under förutsättning att de är berusade nog att förväxla mig med ett träd."

Vi dricker upp det kaffe vi inte spillt ut och går tillbaka till den korrekta kontorsmiljön. Jag tänker att det egentligen inte alls är konstigt att det någonstans finns någon som skriver kärleksbrev till dömda brottslingar, att det galna finns mycket närmare än så. Till exempel i mig, i mina kolleger och i den där killen som knullar med träd.

Andra bloggar om: , ,

1 kommentar:

em sa...

bra att du publicerade den. STARKT