2006-06-21

Mina tidigaste öden och äventyr

Jag har en bok som heter Mina tidigaste öden och äventyr. Dess undertitel berättar att den innehåller minnen i ord och bild från mina första två år här i livet. Alla sidor är upplagda på samma sätt: En förtryckt rubrik, ett inklistrat fotografi, en text mina föräldrar skrivit under fotot, en liten illustration i något hörn.

Här är jag i mammas mage. Ett foto på mamma, höggravid. Några ord om att pappa tog bilden bara dagar innan jag föddes.

Min första dag i livet. Pappa har polisonger och jag är ett litet knyte i hans famn. Mamma skriver om att jag är trött efter alla nya intryck.
Här firar jag min första jul. På bilden badar jag i paket och min kusin Nina är klädd i rött. Det står att jag var rädd för tomten och att faster Adelia (henne kommer jag inte ihåg) gav mig tio kronor.

Så fortsätter det, sida efter sida, rubrik på rubrik: Barnavårdscentralen besökte jag ofta. Barnsjukdomar klarar sig väl ingen ifrån. Jag lärde mig att vända mig på magen ganska snart. Men att kunna sitta var förstås ännu roligare. När jag kunde krypa blev upptäcktsfärderna många.

Sedan kommer den, sidan som inte är som de andra.

Rubrik: Och här kan jag gå alldeles själv. Foto: Inget. Text: Ingen.

Jag lärde mig ju inte att gå, inte under mina första två år här i livet, och sidan gapar därför tom där den sitter inklämd mellan bildkollage och fullklottrade uttrymmen. När jag läser boken och kommer dit, skrattar jag alltid högt. Det är så avvikande, så oväntat och så självklart: Jag lärde mig inte saker i den ordningen som boken förutbestämt, så där och då fanns ingenting att säga. Jag är glad att jag alls inte har ett traumatiskt förhållande till mitt funktionshinder.

Likväl finns det mot slutet av boken en sida som alltid får mig att gråta. Rubriken är Och annat som var värt att komma ihåg och handstilen är min mammas:

Den 28/4 -78 var mamma och jag till barnkliniken i Skellefteå. Jag skulle undersökas för att jag sitter så dåligt. Doktor Heibel från Umeå och Ulla Pålsson-Stråe, Skellefteå, undersökte hela mig. Det gick bra och jag var glad som vanligt.

De sa att jag har en skada som jag fått p.g.a. syrebrist när jag låg i mammas mage. Skadan gör att mina reflexer i benen är för starka så jag behöver träna mer än andra för att lära mig att sitta och gå.

Mamma blev mest ledsen av alla för det här. Känner sig orolig och ledsen. Men mamma tycker att jag är så glad och duktig, så att vi ska nog träna och klara oss bra ändå. Vi ska få hjälp av en sjukgymnast.

Farbror Evert dog den 19/6 -78.
Älskade mamma! Jag önskar att du inte hade behövt känna dig så orolig och ledsen, att du redan då hade fått veta att du hade rätt, att vi skulle klara oss bra ändå. Sjukgymnasten var bra, vi tränade mycket och jag lärde mig att gå.

Du och pappa gav mig precis vad jag behövde utan att någonsin vara beskyddande. Villkorslös kärlek, frihet under ansvar, uppmuntran att själv utforska och utforma min identitet och bli vem och vad jag än vill vara.

För några dagar sedan frågade en kollega försiktigt om jag inte var avundsjuk som liten. Avundsjuk på min yngre bror, elitidrottaren, för att jag inte kunde göra de saker han gjorde. "Running, jumping, climbing trees." Jag var aldrig avundsjuk, inte på honom, inte på någon, ty i den värld jag växte upp i fanns det ingenting jag inte kunde göra - bara olika sätt att göra det på. Jag kunde göra precis vad jag ville, på mitt sätt. Så är det fortfarande.

Mina kolleger funderar ofta på om vi kan göra något, om vi kommer att klara det. Jag tänker uteslutande på hur vi ska göra för att klara det. Att vi klarar det, det är självklart för mig.

Att fabror Evert är död kan jag inte göra någonting åt, men orolig och ledsen för min skull behöver du inte längre vara.

Andra bloggar om:
, , , ,

9 kommentarer:

Shirika sa...

Härligt skrivet! :-)
Ha en bra dag!

Cicci sa...

det är få som kan röra mig till tårar kvart över två på onsdag eftermiddag. jag skyller på att jag är blödig och yrkesskadad.

helena bergman sa...

Du hade rätt, jag började gråta.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Det är så vackert, så sorgligt och så mammlikt. Mammor är alltid oroliga. När vi inte är irriterade.

Anders Wallner sa...

Jag älskar din blogg.

Kajsa sa...

Åh, fina!

Freddi Westerlund sa...

Tack alla.

em sa...

Jag kommer ihåg när vi, du, din bror, jag och min syster lekte kurragömma, spelade golf, badade, spelade spel och busade hela sommrarna. Det kommer jag aldrig att glömma
puss

Freddi Westerlund sa...

Åh. Puss.