Adamo och Guillou invigningstalar på Pride

På bloggen Kallocain uttrycks viss bevikelse över att presentationen av Amelia Adamo och Jan Guillou som årets invigningstalare på Stockholm Pride inte skapat någon bloggstorm. Jag kan storma och är här är min storm.

- - - - -

Ett märkligt val

I den skånska humorserien HippHipp! åker karaktären Tiffany Persson taxi genom Stockholm och under resan berättar hon om människorna som bor här, bland andra Amelia Adamo och Jan Guillou. Adamo sägs göra Tiffanys "bästa tidning" och vara gift med Thorbjörn Larsson - han som enligt Tiffany "ser ut som en blandning av en franciskanermunk och en toalettborste". Guillou, anser Tiffany, borde få litteraturpriset "för dom härliga böckerna om Arn - alla böcker som man kan få i en bilaga med Aftonbladet borde få ett pris".

Det är tacksamt att skoja om Adamo (kvinnan som gör tidningar för varje kvinnlig situation i varje kvinnas kvinnliga liv) och Guillou (mannen vars böcker säljs på lastpallar placerade mellan hushålls- och toapapper på en stormarknad nära dig), och det kan därför ha varit ett enkelt val att välja just dessa som föremål för en sketch. Att Föreningen Stockholm Pride har valt samma personer som invigningstalare för årets Pride är däremot ett val som är svårare att förstå.

Amelia Adamo och feminismen

Amelia Adamo har varit chefredaktör på flera tidningar, men mest känd är hon för tidningen som bär hennes namn: Amelia. Med specialbilagor om bröllop, graviditet, vikt, hälsa och skönhet drar hon sig inte för att pryda hela framsidan med rubriker som "Hur mycket vill du gå ner? Nå din idealvikt på 21 dagar!"

Adamo pratar gärna om feminism, men inte med vem som helst och på vilket sätt som helst. Rigmor Robert fick i en intervju oemotsagd säga att det är östrogen som gör att kvinnor varken vill eller kan förstå sig på datorer. I en annan intervju tycker drottningen att feminismen är "en diskussion som gått för långt". Varken det eller att drottningen själv är skeptisk mot aborter är något som Adamo ifrågasätter i intervjun.

Men nu är det väl HBT och inte feminism hon ska prata om? Ja, förvisso, men att som HBT-person inte vara feminist är ungefär lika smart som att skjuta sig i foten. (Det finns tyvärr många haltande män att beskåda i Pride Park.) Någon queerfeminist är Amelia Adamo rakt inte och en person som försörjer sig på att berätta för människor att de inte duger som de är, är inte den talare HBT-rörelsen behöver.

Jan Guillou och synen på homosexualitet

Jan Guillou har en imponerande meritlista över märkliga uttalanden. Han har i televisionen kallat Rikard Wolff för "pederast", homosexualitet för "en modeföreteelse" och Saddam Hussein för "en progressiv statsman som värdesätter välfärd, fred och demokrati". Han hoppades på en friande dom i fallet Åke Green och han tycker att "de socialdemokratiska tjusputtarna som tror att det är demokratiskt att ålägga våra trossamfund att inför Gud viga homosexuella par är hart när omöjliga att förstå".

Guillou var tillsammans med två andra manliga män programledare för Grabbarna på Fagerhult tillika författare av Stora Machoboken, en bok som enligt sin egen baksidestext handlar om "typiskt manliga aktiviteter, begrepp och intressen; jakt, överarmar, tjejer, makt, framgång och lycka. Här finns allt det en man bör veta om vad han bör göra (och absolut undvika) om han vill bli accepterad som en riktigt grov grabb."

Knappast något som imponerar på HBT-rörelsen! Från RFSL ryktas det till och med att Guillou ska få årets retroaktiva rosa tistel.

Stockholm Pride och tema mångfald

Årets tema på Stockholm Pride är mångfald. Det är kanske det enda som skulle kunna motivera valet av invigningstalare - enligt en källa med insyn i Föreningen Stockholm Pride anser ordförande Ulrika Westerlund att Adamo personligen uppfyller en mångfaldskvot eftersom hon är invandrad. Från Italien. Jag vet inte om Westerlund känner till det, men även Guillou är i så fall ett lysande val eftersom hans mamma är norska och hans pappa fransman. Dessutom bor de ju båda i Sverige, så på två personer representeras fyra länder och publiken kan hoppas på en multikulturell smeltdegel när Syd(europa) möter Nord(europa) och Väst(skandinavien) möter Öst(skandinavien).

Varför inga protester nu?

Med hänsyn till allt ovan kunde en ha väntat sig högljudda protester när talarna offentliggjordes. Det var i alla fall vad som hände när Fredrik Reinfeldt utsågs till invigningstalare, men nu är det tyst. Mycket tyst. En och annan blogg har reagerat, men Adamo och Guillou verkar accepteras på ett helt annat sätt än Reinfeldt.

Kan det vara så att det egentligen inte handlar om att de som så argt protesterade förra gången hatar Fredrik och älskar Jan, utan snarare så att de som protesterade mot Fredrik gjorde det för att han är moderat och nu låter de bli att protestera mot Jan eftersom han är gammal vänsterman med förflutet i det blodröda kommunistiska förbundet marxist-leninisterna? Eller helt enkelt att de som skrek åt Fredrik är kompisar med Jan, oavsett anledning? Jag vet inte, märkligt är det likväl att den medkännande moderaten fick skäll både före, under och efter sitt tal när det för de allra flesta verkar helt okej att en som kallats homofob och en som kallats livmoderfeminist, ges samma uppdrag.

Pride - snällt och lättsmält

Även om proteststormen uteblivit finns det de som motsätter sig de båda talarna. Pride-medlemmar jag talat med beskriver det som att vissa personer i vissa delar av organisationen är mycket missnöjda medan man från styrelsen i toppen försvarar sitt beslut. Det ryktas dessutom att en högt uppsatt persons föräldrar blev så glada över att Guillou ska komma, att de för första gången överväger att gå på festivalen. För ytterligare andra är det en icke-fråga; vem som invigningstalar uppfattas halt enkelt som oviktigt.

Det är symtomatiskt för Pride, som på intet sätt är en homogen organisation. På Pride House finns det subversiva, det viktiga, det som ifrågasätter, det som funderar, det som flyttar gränser. I Pride Park är det show och glam och mest bara fest. Paraden är tudelad: En festlig uppvisning i glädje och stolthet som av elaka tungor beskrivs som homocirkus för heteropubliken, och en lång radda poliser, militärer, fackföreningsmedlemmar och andra kategorier som vill visa att HBT-personer finns i alla grupper och att de är precis som alla andra.

När de mer aktivistiskt lagda presenterar kontroversiella idéer (som att protestera mot hatbrott) till paraden möts de av kalla handen eftersom "det är en parad, ingen demonstration". När de ändå genomför sina idéer får de av åskådare höra "Var lite glada istället, det är ju Pride".

Det finns en assimilerande vilja i delar av Pride-organisationen och den som vill assimileras ska vara snäll och inte bråka med heterosamhället. Där kanske Adamo och Guillou kan komma in i bilden, ty vad de än kommer att tala om kommer de knappast att gå till våldsam attack mot heteronormen och dess konsekvenser.

"Jag är förvånad"

Jan Guillou är förvånad även han: "Jag är förvånad men har tackat ja. Jag tror inte att de tänker stena mig till döds."

Det verkar som att han har rätt. De flesta av de som ämnar gå på Pride har inte tid och ork att tänka på de politiska aspekterna av festivalen, ty de är fullt upptagna med att förbereda sig inför den massivt populära schlagerkvällen.

- - - - -

Så, det var min storm. Till den bör läggas att Pridefestivalen naturligtvis har många andra goda funktioner, till exempel som mötesplats, pepp och manifestation, samt att jag beundrar många som arbetar - mycket och helt ideellt - med Pride och den insats de gör, men det är så svårt att storma ordentligt om en samtidigt ska vara sansad och mjukt objektiv. Nu får någon annan storma vidare.

Anfield? Andwal? Cicci? A Girl Named Dick? Victor?

EDIT #1: Anfield stormar.
EDIT #2: God Saves the Queer fyller på.
EDIT #3: Victor stormar utan att bry sig.

Andra bloggar om: Amelia Adamo, Jan Guillou, Stockholm Pride