Strängt pottränade kravliberaler, et al

Jag tycker att den nya regeringen är riktigt slagkraftig och kanske den mest kompetenta vi haft på år och dag, men jag tycker också att det är ett otyg att de olika partierna får department som överensstämmer med respektive hjärtefråga. När moderaterna får försvaret, centern jordbruket och kristdemokraterna socialpolitiken, finns det nämligen stor risk att grunden är lagd för att "maximera regleringsivern, öka statsutgifterna och visa stor motvilja mot liberala reformer". När folkpartiet med samma logik får styra över utbildningsdepartementet får skolbarn och studenter dessutom snart bekanta sig med de strängt pottränade kravliberalerna Leijonborg och Björklund. Inte mina favoriter i folkpartiet, precis.

Annars tycker jag att det är bättre att döma en ny regering efter dess resultat än vid dess tillträde, men andra kritiserar gärna redan nu. Göran Persson kallar ministären "en enpartiregering" medan min favorit i det gröna, mp:s Anders Wallner, pratar om att "moderaterna har lanserat sin regering, med stödpartierna c, kd och fp". Med tanke på att Wallners mp har agerat just stödparti åt Perssons enpartiregering, får en anta att de båda beskriver den verklighet de bäst känner, men i alliansen fungerar det lite annorlunda: Samtliga fyra partier sitter nu i regeringen och ministerposterna har fördelats proportionerligt efter antalet ledamöter i riksdagen.

Dessutom kan jag tycka att det är mer än lite gnälligt när folk klagar på könsfördelningen 10/12 eller påpekar att regeringen inte har en enda öppet lesbisk eller transsexuell minister. De två bögarna (Billström och Carlgren) är fortfarande två fler hbt-personer än någon röd-grön röra tagit chansen att släppa fram. När vi ändå pratar kvoter och alibin är Sabuni (vad var det jag sa!) den första svarta ministern och på hennes riksdagsplats träder Fredrik Malm in, vilket kan förklara varför han såg så glad ut när han åt lunch på Libanesen tidigare i veckan.

Att Bildt är tillbaka ger oss en erfaren och respekterad utrikesminister utan like, i alla fall om han klarar av omställningen från statsminister till minister och finner sig i att ledas av sin tidigare ungdomsordförande (Reinfeldt) och tigga pengar från sin gamla talskrivare (Borg). Hans återkomst är en sensation som bara kan mötas med ett samstämt Grattis Sverige! De som inte vill gratulera kan samlas i ett stick stygga högerspöke för du finns inte! och sedan upptäcka att det inte fungerade.

Malmström är klockren som EU-minister och Stegö Chilò får äran att visa att kultur inte är något som kan mätas på en skala från vänster/mer till höger/mindre. Mycket spännande val!

Visst kan en invända ett och annat mot den här regeringen, precis som mot alla andra regeringar, men på det stora hela känns det som ett toppat lag som har chansen att åstadkomma något som förjänar min och andras röster när det har gått fyra år och är dags för val igen. Men för det krävs mer än bara stora namn.

Andra bloggar om: Alliansen, Anders Borg, Anders Wallner, Andreas Carlgren, Carl Bildt, Cecilia Malmström, Cecilia Stegö Chilò, Fredrik Malm, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Politik, Regeringen