När luften gick ur

Plötsligt halverades allting. Besöksstatistiken, postfrekvensen, längden. Allt hade trappats upp ju närmare valet kom och sen -pang!- försvann hälften av allt, inklusive min lust att skriva. Min eftervalsanalys är kort och enkel: Folk tröttnade på politiska bloggar, i alla fall tillfälligt, och jag tröttnade definitivt på mig själv.

Den här bloggen blev ju liksom inte alls som jag tänkt mig. Jag ville skriva ungefär som jag gjorde på gamla knasigt.nu, om än med lite lägre litterära ambitioner, men det var valår och jag blev så jävla liberal och snabbt hade jag målat in mig i ett hörn från vilket jag varken kunde skriva pretentiös prosa eller "hö hö, gissa vem jag låg med i natt".

Jag har tagit många bloggar av daga, men den här får leva kvar. It's a keeper, liksom. Dessutom presenteras en ny regering imorgon och då känns allting bra igen. (Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet för att hänga med min lillebror. En kollega hörde sedan rykten om att min ledighet hade något med presentationen av den nya regeringen att göra. Det vill jag å det bestämdaste dementera.)

d y s l e s b i s k . fortsätter alltså som vanligt, men troligen med en lägre takt än två poster per dag. För att få utlopp för det där andra skrivandet kommer jag att starta ytterligare en blogg, som då blir av den personliga typen. Arbetsnamnet är Det är alltid nån jävel som ska ta livet av sig när man har bråttom (och jag hoppas att det aldrig är Stephin Merritt för i så fall kan jag lika gärna göra det jag också) och den första posten blir troligen permobilorienteringsanekdoten. Om jag inte fastnar för den där dikten om Hötorgsskraporna som jag skrev när jag satt i en hotellbar och väntade på J.

När den andra bloggen har premiär får båda en ny grafisk profil.

Så, nu ska jag sluta att skåda min egen navel.

Andra bloggar om: Bloggar