Men vad blev det!?
Det finns något mycket fascinerande - och skrämmande! - i människors besatthet av kön. Ett typexempel är att vuxna inte kan förhålla sig till barn de inte känner till könet på, en drift så stark att barnets kön är det första som efterfrågas när en ny liten människa föds.
Favoriten H har blivit förälder och som den moderna människa hen är skickar hen genast ett SMS till alla som kan tänkas vara intresserade.
Nu är baby N här, 3.725 gr tung o 51 lång. Söt som sin far o stark som mor! Alla i familjen mår bra!Jag blir jätteglad, helt uppspelt och inser hur mycket jag har börjat gilla barn. Sedan slår det mig att meddelandet inte säger något om barnets kön och till den lycka jag redan känner läggs ett rejält lass beundran. Jag svarar med mina gratulationer och får sedan vara lite stolt för egen räkning när den nyblivna föräldern kallar sitt smarta SMS för "ett litet genusexperiment i sann westerlundsk anda". (Nybörjaren kan även notera att far beskrivs som söt och mor som stark, även det ett avsteg från det förväntade.)
Den första att fråga om barnets kön var H:s chef, som jag har äran att sitta mitt emot på kontoret. Imorgon ska jag fråga chefen i fråga varför hen efterfrågade barnets kön det första hen gjorde. Dessutom vore jag tacksam om alla som läser, och som har frågat om könet på ett nyfött barn, ger sin förklaring i en kommentar: Varför är det så intressant att veta vad ett spädbarn har mellan benen?
H & S: Mina hjärtligaste gratulationer och varmaste lyckönskingar till er båda! Jag är övertygad om att ni kommer att vara jättebra föräldrar och jag ser fram emot att få hälsa på hos er när ni kommit i ordning igen.
Andra bloggar om: Barn, Föräldraskap, Genus
11 kommentarer:
ett ännu mer ointressant ämne är: "vilket kön tror du att det är?", en fråga som gärna ska diskuteras länge och väl i närheten av gravida.
och jävlar vad många som är gravida på mitt jobb.
och jag samlar på mig ännu fler populära samtalsämnen som jag inte vill delta i. söck.
Jag tror inte att jag har frågat, men det vet man ju att pojkar är arga och flickor är ledsna. Det kan ju vara bra att veta, liksom. Om dom är ledsna eller arga. Om man ska sitta barnvakt eller så. Du vet.
Jag applåderar din poäng. Dock finns det ett rent praktiskt problem.
Jag har tidigare försökt undvika att fråga om barns kön när vänner fått tillökning. Men utan att veta det blir det lite svårt att relatera till det när man pratar.
"Det" låter liksom lite kallt. "Barnet" dras med samma problem.
Om man redan har bestämt sig för ett namn kan man använda det istället. Men det blir också rätt krystat när man hela tiden omnämner barnet med namn.
"Han/honom/hans" och "hon/henne/hennes" är praktiska och välanvända ord. Att prata utan dem är svårt.
Men kommer du på ett bra alternativ är jag med :)
Kan du ge tips om hur jag tar min mor ur skräcken att köpa en tröja med en liteN broderad blomma på till min systerson vore jag också tacksam. Det enda svaret jag fått är "men det är ju en BLOMMA!" ;)
Daniel - hen är rätt praktiskt. Det kan kännas lite konstigt att använda till en början men det är väldigt bra att ha.
Och apropå modern: alltså, blommor är fina. Varför vill hon ta ifrån honom nåt fint bara för att han ser ut på ett speciellt sätt? Det kanske funkar. Annars har säkert kveerelitsfreddi nåt svar ;)
Jag har spontant svårt att komma på samtalsämnen om barn. Det bli ju hur mycket det vägde, vad det skall heta, vad har det för kön. Vad skall man annars fråga, hur länge kommer frugan ha jättebrösten? Det är ju också sexistiskt.
En väninna berättade om en snudd på rabiat feminist hon känner som fick en dotter. I sann pk-anda bestämde hon sig för att klä barnet i blå kläder för att inte människor skulle behandla henne på ett visst sätt för att hon var flicka.
Sen fick hon en son, och min väninna frågade stillsamt om sonen skulle kläs rosa. Svaret löd: Är du inte klok? Man kan väl inte klä pojkar i rosa?
Nånstans i den här anekdoten finns det något att lära sig, men jag är lite för trött för att bena ut det själv.
anfield: I know the feeling - they're all over the place.
daniel: "Hen" är som sagt ett alternativ som en snabbt vänjer sig vid, det samma gäller "den/det" även om det låter konstigt och tingifierande de första gångerna. "H:a barn" tycker jag fungerar lika bra som "H:s son/dotter".
Det där med kläderna är svårt. Folk har så oerhört bestämda uppfattningar om vad som är okej. Mitt bästa råd är att du köper sådana kläder utan att tillfråga en förälder.
shan: Jag är inte qwerty1337 ;)
henrik hall: Chefen jag nämnde i texten resonerade i liknande banor. Ett så litet barn har inte åstadkommit någonting och inte uppvisat några särdrag. De enda egenskaper ungen har är längd, vikt och biologiskt kön och det är därför det är det en frågar om.
Förresten är det uppmuntrade att ingen av er har frågat om barnets kön, om H är mamma eller pappa, eller något annat förkönat.
ursäkta spoilern nu freddi, men du har upprepade gånger skrivit att det var H som var gravid så jag tror inte det råder några tvivel om det biologiska könet på föräldern ifråga. eller har det kommit någon ny teknik som jag missat?
tur att det inte blev en cykel i alla fall. när logopeden på habenheten jag var i kontakt med tidigare var gravid och alla envisades med att fråga vad hon "hoppades att det skulle bliii?" svarade hon varje gång (till min stora tacksamhet) "en människa".
Jag har så många gånger fått frågan 'Vet ni vad det blir?' under graviditeten, så jag har ibland velat snäs-spy folk rätt i ansiktet. Ganska snart började vi svara 'ja, det vet vi - det blir en flicka eller en pojke' och de flesta men inte alla fattade galoppen. I övrigt tycker jag att man kan kalla det ofödda barnet för tex bebisen, eller barnet, om man tycker bebisen är för kladdigt sockersött. / Fav H.
Josh: Jag blir alltid lika deprimerad när jag hör sådant. :/
//JJ
Skicka en kommentar