2006-08-04

Tema Pride: Hatisk heterosexism

I en kö i en kiosk på vägen till jobbet hinner jag uppfatta en del av morgonens TV-sändningar.

Först nyheterna: På väg hem från festivalen
misshandlas tre Pride-besökare för att de är queers.

Sedan morgonsoffan, fylld av en panel i vilken Marie Söderqvist är en av deltagarna. Jag koncentrerar mig för att höra vad hon säger, jag måste koncentrera mig för att förstå om hon verkligen säger det jag tycker mig höra henne säga. (Här är en brasklapp på sin plats - om jag i sorlet från t-banan hörde fel, är jag tacksam om någon påpekar det för mig.)

Förut försökte Pride-organisationen peka ut sådana som Jan Guillou som homofober, berättar Söderqvist, men nu kramar de ihjäl honom och låter honom invigningstala. Hon fortsätter med att prata om att det inte längre finns något motstånd kvar, inte längre någon som reagerar om någon inte är heterosexuell, och att Pride-festivalen då reduceras till ett betydelselöst spektakel.

Hon avbryts av en annan i panelen, Helle Klein, som påpekar att det alls inte stämmer, att hatbrott rapporterats så sent som i natt, att Säpo har konstaterat att hatbrotten bara blir fler och fler. Det är det sista jag hör innan TV-apparaten kommer utom hörhåll.

Förstår inte Marie Söderqvist att Åke Greens predikan på Öland föder misshandel på Södermalm? Ser hon inte sitt eget ansvar i att någon ligger på sjukhus för att inte ha varit förväntat heterosexuell på ett förväntat sätt? Vill hon inte kännas vid att homofobin bor i samhället?

Jag önskar att det fanns färre journalister som Marie Söderqvist och fler som Victor Bernhardtz:

problemet är, fortfarande, att ingen orkar bry sig om att diskutera strukturell heterosexism. att homofobi handlar om samhället. så länge det perspektivet inte har legitimitet är det dessutom väldigt enkelt att avfärda arga queers som hatiska galningar.
Läs mer här.

Andra bloggar om:
, , , ,

1 kommentar:

afp763389 sa...

:) wow impressive... ground amazed to meet by...

take care & great day