Istället för Slick: Pablo Francisco

När jag redan dissat Wotever var det lätt att dissa Slick också, speciellt med tanke på att jag gjorde det för att istället gå på Pablo Francisco tillsammans med min inneboende.

De svenska uppvärmarna (Westerlund, Bougamsa, Betnér, Nûjen) var okej, men inte mer. Det är för enkelt, för många stereotyper och framför allt alldeles för förutsägbart. Magnus Betnér är undantaget - han håller tempot högt, räds inga tabun och hans speedade uppgörelse med Ebba von Sydow är både viktigt politisk och riktigt rolig.

Den amerikanske uppvärmaren, den för mig dittills okände Flip Schultz, var desto bättre. Schultz är en knarkad hjärna i en gummikropp och det fungerar väldigt bra. Charmig, kvick, ful i mun, inte så vacker i ansiktet heller, men väldigt precis i sin mimik. Han lyckas med att med väldigt små medel porträttera en artigt förminskande flygvärdinna så väl att jag utan att tveka lägger Flip Schultz på listan över mina fem favoritkomiker.

När Pablo Francisco visar sig på scen får han stående ovationer redan innan han öppnar munnen. Det är symptomatiskt för fortsättningen; han är världens mest nedladdade komiker och eftersom alla i publiken har plundrat YouTube på allt som finns att hitta, skrattar alla så snart han påbörjar en ny omgång skämt.

Jämfört med Eddie Izzard är humorn egentligen inte speciellt intelligent. Det är lika delar sex, våld och imitationer, oftast alla tre samtidigt, men tempot är extremt högt, tajmingen exakt och de ljud Pablo Francisco kan utstöta är så säregna att det räcker långt. Väldigt, väldigt långt. Faktum är att Francisco nog är en av de komiker som bäst förtjänar att upplevas live, ty det är först då det till fullo framgår hur fantastiskt han faktiskt kan låta.

Det roligaste jag någonsin sett. Och då har jag ändå sett Eddie Izzard. Två gånger.

Andra bloggar om: Eddie Izzard, Flip Schultz, Humor, Pablo Francisco