Arbetslöshetsbekämpning på olika sätt

Karl-Oskar Lindgren är inte bara en gammal studiekamrat till mig. Han är dessutom en hedersknyffel som, istället för att som jag plocka ut en magisterexamen och börja hora för det privata näringslivet, stannar på Gamla Torget och skriver en avhandling om olika vägar till full eller i alla fall hög sysselsättning.

Doktor Lindgren (eller "Kalle", som jag brukade kalla honom) har genom att testa olika åtgärders effekt på en statisk modell bestående av data från 20 OECD-länders utveckling 1970-1998, kunnat studera statistiska samband mellan arbetslöshet och andra faktorer som lönebildning och ersättningsnivåer i a-kassan. Åtgärderna kan delas in efter två linjer där den ena säger att avreglerad arbetsmarknad, ökad konkurrens och låga ersättningsnivåer är det bästa för att nå full syssselsättning, och den andra istället ökar sysselsättningen genom högre grad av samordning i löneförhandlingarna för att nå återhållsamhet.

Det visar sig att olika metoder fungerar olika väl i olika länder. I USA och andra länder med avreglerad marknad är ännu mer konkurrens det som ökar sysselsättningen mest. I länder som Finland, där det finns en strikt reglerad arbetsmarknad, är samordnad lönebildning ett klart mer effektivt sätt att minska arbetslösheten. Sverige har lite speciellt och särskilt intressant eftersom det här är möjligt att minska arbetslösheten ungefär lika mycket med båda alternativen. Vilka andra konsekvenser det får på strukturen skiljer sig dock åt - mer samordning leder till små skillnader mellan olika grupper medan avreglering leder till större glapp i lönestrukturen.

Det var alldeles för länge sedan jag läste en doktorsavhandling, men nu ser jag fram emot att läsa Karl-Oskar Lindgrens avhandling Roads from Unemployment. Det känns som veckans boktips för alla oss som brinner för arbetsmarknadsfrågor.