Freudiansk transparens
Jag är en vän av transparens. Jag är öppen om mycket, faktiskt det mesta, och jag föredrar ärlighet och raka rör framför förskönande halvsanningar och förskonande lögner. Efter att ha tröttnat på att baktala andra och höra hur andra baktalar mig, pratar jag hellre med människor än om människor.
Ibland har jag dragit det alldeles för långt för mitt eget och andras bästa och jag har därför backat en smula. Dessutom är mänsklig - jag är inte alltid så rak som jag tycker att jag borde vara och jag säger inte alltid precis vad jag tycker, tänker och känner när jag anser mig ha en eller annan anledning att undanhålla något. Det finns kloka personer med invändningar mot transparens och det finns kloka personer som ivrar för fullständig transparens. Det finns, helt enkelt, både för- och nackdelar och ingenting är alltid rätt i alla situationer.
När jag för några timmar sedan var riktigt frustrerad över hur jag känner för person A, kände jag alls inte för att berätta det för A. Istället skrev jag av mig i ett upprört SMS till person B, som är väl insatt i frågan. Jag skickade mitt SMS och upptäckte omdelbart därefter att jag skickat det till A istället för B.
Att kalla det för freudiansk transparens är kanske att slarva väl friskt med begreppet freudiansk, men i vilket fall som helst är det skönt att få saker kommunicerat även när en inte orkar eller tror sig kunna kommunicera.
5 kommentarer:
yeah, jag har gjort EXAKT samma sak. där det med alla tydlighet framgick av sms:et att person B och jag hade en pågående konversation om person As egenheter.
givetvis är freudianska felskickningar sedeslärande. det slutade med att jag gick direkt till person A, som inte hade tagit emot sms:et eftersom hen var mitt uppe i ett abonnemangsbyte.
bodning schmonding
Det framgår kanske inte av min post, men det råder inga tvivel om att A förstod att det var A jag skrev om i SMS:et som var tänkt för B:s ögon. Jag följde upp med ett skamfullt SMS där jag förklarade mitt misstag och sedan var jag tacksam över att A är en pärla som inte alls tyckte att jag är konstig som känner det jag skrev att jag känner.
det där händer ofta. även när det gäller mindre jobbiga sms. det är som att hjärnan hakat upp sig på det namn man skrivit om i meddelandet att den tror att det är det namnet den ska leta upp i adressboken. otroligt frustrerande.
eller som när "gissa vem som scorade inatt" skickades till fel person...
Jag har varit så snubblande nära att sådana meddelanden om en person så många gånger, att jag nu beslutat radera hen ur min telefonbok. Safe is the only protection, som man säger
Skicka en kommentar