På Dramatens stora scen

Björn kommer hem till mig. Vi dricker öl, äter pizza och tittar på hockey. Sverige vinner och vi blir glada. Därefter visas några höjdpunkter ur konståkningens gala och vi kommer fram till att konståkning är den enda sporten med gala och att bara det är anledning nog att älska konståkning. Ännu roligare blir det när vi stänger av ljudet på TV:n, kopplar in våra iPods och musiksätter åkarna med betydligt roligare toner än den stadardklassiska musiken de vanligvis skrinnar till. Allra bäst lyckas vi när vi låter Sasha Cohen åka till en dansremix av Radioheads Street Spirit.

Patrik kommer hem till mig. Han blandar drinkar till mig och Björn. Dålig whisky och cola med mycket lime för att döda smaken av den dåliga whiskyn. Vi blir fulla och ganska tramsiga, beställer en taxi och åker till Carmen, där vi får gå förbi hela den långa kön. Vi är VIP på sunkställen och det känns som en bra sammanfattning av vår vänskap, som sträcker sig tillbaka till de första åren på gymnasiet. Vi får ett stort bord och träffar fler gamla bekanta och deras snygga bögvänner. Vi pratar om konståkning och vi kommer fram till att konståkning är den enda spor­ten med gala och att bara det är anledning nog att älska konståkning. Jag börjar plötsligt tänka på L och på att hon fortfarande har en alldeles egen, om än väldigt liten, plats i mitt hjärta.

När stället stänger och vi ska gå därifrån, tar jag en irrationell promenad genom natten på Södermalm. Det är lite för kallt för att det ska vara riktigt trivsamt, men jag känner att jag vill nyktra till och att jag har mycket att tänka på, sådant som lämpar sig bra att tänka på under en lite för kall promenad. Med start i oktober 2005 har jag haft starkare känslor än någonsin tidigare; jag känner mycket, ofta, åt alla håll och kanter, på gott och ont. Jag gråter lite stilla och vet inte om det beror på att jag är ledsen eller att kall luft och cigarettrök blåser in i mina ögon. Jag tänker att det nog är en estetiskt tilltalande bild jag utgör när jag går där med långsamma tårar, men sen kommer jag på att jag går alldeles för fult för att det ska bli så där filmsnyggt som jag vill att det ska vara.

Jag stannar i en korsning och stoppar en taxi. Chauffören är gammal och grå. Gammal, grå och mycket pratsam. Han gissar att jag jobbar som scenograf och vi talar om våra största upplevelser av de stora på Dramatens stora scen. Hans favorit var Carl-Gustaf Lindstedt och själv minns jag bäst när en föreställning avbröts för stående ovationer när Sif Ruud visade sig på scenen i en av hennes sista roller. Vi avslutar vår konversation stående på trottoaren vid min port. Då har vi hunnit enats om att den största av dem alla var Ernst-Hugo Järegård och att den scen som fastnat längst i oss båda, är monologen i slutet av Hurvamorden. Just som Ernst-Hugo går bort från kameran, går jag sedan till sängs och somnar mitt på dramatens stora scen.