Go Seahawks!

Jag är uppvuxen i en släkt där en från barnsben lärt sig att älska Sovjetunionen och att hata USA. Farfar höll på Sovjet när Sverige spelade mot dem i hockey-VM och gjorde ryssarna mål kunde han utbrista sådant som "Där, ungar, ser ni på frukterna av ett politiskt välfungerande samhälle!".

Det är lätt att vara upprorisk tonåring i Arjeplogsfjällen. En behöver till exempel inte vara vegetarian - det räcker med att inte jaga och döda allt som rör sig. Som kille behöver en inte, som i kuststäderna, sminka sig för att väcka anstöt - det räcker med att duscha och låta bli att smörja in sig med dieselolja innan en lämnar gården. En kommer undan som subversivt klädd så snart en inte har flanellskjorta. Und so weiter.

Alltså kunde jag vara trotsig teen på så enkla sätt som att gå med i SSU. Under gymnasiet tuffade jag till mig ytterligare och skrev ett kritiskt specialarbete om Trotskijs vänner i det i Umeå starka vänster­extremist­partiet Offensiv*. Senare tog jag upproret än längre genom att flytta till Stockholm, en handling som i många norrbottningars ögon ses som att jag spottade dem i ansiktet och förklarade mig för fin för det liv de lever.

Min farfar är död sedan länge och tur är nog det, ty han hade inte varit stolt över mig nu. Inte nog med att jag röstat på Folkpartiet, min kärlek till USA har varit större än någonsin. (Nej, jag tycker inte att allt med USA alltid är jättebra - långt ifrån - men jag tycker inte heller som många andra så reflexmässigt gör, att allt med USA är jättedåligt hela tiden.)

Jag har lyssnat på en musikalversion (keepin' it gay) av The Star Spangled Banner varje morgon och kväll sedan i måndags. Jag har nynnat på den oftare än så. Jag har ätit hamburgare eller panpizza hela veckan. Jag har drömt om USA varenda natt. Vid ett tillfälle utbrast jag till och med "God bless America!".

Anledning är, naturligtvis, att det på söndag är dags för Super Bowl.

Sedan jag för några år sedan besökte Seattle har jag älskat allting som har med staden att göra: musiken, kaffet, den kostnadsfria lokal­trafiken, havet, bergen, affärerna, människorna, basebollaget Mariners och fotbollslaget Seahawks. De senare har efter 30 års existens nu tagit sig hela vägen till Super Bowl. Det är precis hur stort som helst och hela staden är på helspänn. Borgmästaren har utlyst en Go Seakhawks-day, en särskild flagga vajar från toppen av Space Needle och i stort sett varenda människa går runt i blå och vita kläder. Titta på vilken amerikansk talkshow som helst och du kommer att få höra någonting om Super Bowl och Seattle Seahawks.

I Sverige är det ZTV som håller stjärnbaneret högst. De visar Super Bowl-relaterade avsnitt av The Simpsons och Family Guy under kvällen för att sedan toppa med direktsändning från Super Bowl från midnatt till klockan fem på morgonen.

Jag är med hela vägen till slutet och även om i stort sett ingen tror att Seahawks kan vinna mot motståndarna Steelers, är jag hoppfull. Om du hör ett gällt skrik någon gång vid halv fem, är det jag som jublar över en överaskande lättnad efter 30 års (nåja) väntan. Om du hör ett dovt surr är det min farfar som roterar i sin grav, men det har han å andra sidan gjort sedan Sovjetunionens fall.

____________________
* För den som uppskattar politisk humor vill jag gärna berätta att jag en gång mötte en ung man som samlade in pengar till Offensiv. När han talat sig varm för Trotskij log jag och sa "det är klart att du också ska ha en hacka".