Populärkultur inför påsken

Jag har påbörjat ett efterlängtat påsklov som jag till stora delar ska spendera i en liten, liten by i fjällen i Lappland. Det innebär att jag får roa mig med snö, skoter, bastu, hembränt och kortspel istället för DVD, bredband, bloggar, musik och digital-TV. För att klara av en sådan svår omställning har jag de senaste dagarna dränkt mig i populärkultur och på så sätt skapat en reserv inom mig.

Jag började med musik. Casiotone for the Painfully Alone har släppt en skiva med titeln Etiquette och kombinationen av coolt bandnamn och snyggt omslag räckte för att jag skulle köpa den direkt jag såg den. Jag som älskar det vi på ren svenska kallar för indie people making indie songs for indie people to be indie to blev inte besviken: Det är enkelt och rakt och jag förstår att tanken är att en ska sumpa alla ens relationer bara för att bättre kunna relatera till den lätt uppgivna rösten som inte riktigt räcker till för att bära upp de sorgligt och knastertorrt konstaterande melodierna. Fast det behöver jag inte göra eftersom jag är så glad att jag bara blir peppad av ledsen musik; jag är så lycklig att jag lyssnar på emo bara för att känna hur verkligt lycklig jag verkligen är. Hurra, hurra, jag är så glad. Liksom.

Annat var det förr. Hade jag hört texten till Young Shields på 90-talet, hade jag gått i spinn över hur träffande den var. Jag hade (utan rätta) tyckt att vartenda ord var skrivet för mig och jag hade förvånats över hur någon så långt borta kunde leva mitt liv så nära mig. Jag hade gjort den till ett anthem och skrålat med.

Jag hade varit så kluven att jag slitits itu - berätta för alla om den underbara musik jag funnit eller hålla käften och njuta av den exklusiva känslan av att känna till en artist som ingen av de jag känner ens har hört talas om?

Allt sådant struntar jag i nu. Jag gör fortfarande anthems av låtar som Young Shields (och ännu mer så I Love Creedence, som efter en vecka i min iPod fått 42 spelningar), men jag är inte längre misärromantiker och jag känner inget behov av att känna mig som en utvald del i en liten grupp människor vars våndor ingen annan förstår. Jag gillar fortfarande ungefär samma tilltal i musiken och jag går i gång med samma styrka, men av helt andra anledningar och med helt andra uttryck. Den enda triggern som verkar fungera likadant efter tio år, är känslan av att det nog vore lite soft att röka på ikväll.

Det kände jag igår också, men då för att jag för att kompensera för att jag kommer att vara på resande fot två söndagkvällar i rad, tittade på de två kvarvarande avsnitten av den pågående säsongen av Six Feet Under. Om det är någon som kan få narkotika att se både snyggt och behagligt ut, är det Claire.

Sen läste jag att Cicci skrev det här och hon avslutar med orden "om ni inte känner igen detta avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag fortfarande har feberdrömmar". Ett tag tänkte jag att jag kunde blogga om de avsnitt jag såg igår och avsluta med "om ni inte känner igen dessa avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag har sett två avsnitt mer än er", men sen kom jag på att jag vill leva och lät bli. Hur som helst var det helt underbara avsnitt, särskilt det sista, och jag såg dem en gång till idag. Six Feet Under är kanske den bästa dramaserie som någonsin gjorts och det visar sig som tydligast i det första och sista avsnittet av varje säsong. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se det mytomspunna sista avsnittet av den sista säsongen.

Jag avslutade DVD-sessionen med att se hela Extras i ett enda svep och för hundrade gången i ordningen konstatera att Ricky Gervais är det största komiska geni jag har äran att vara samtida med. Vid det här laget hade jag varit vaken i tjugo timmar och jag beslöt mig för att sova i åtminstone åtta timmar innan jag gav mig i kast med den sista uppgiften i min överflödskonsumtion, nämligen att läsa alla bloggar på hela Internet och sen skriva något långt i min egen för att väga upp för alla kommande dagar av sparsamt eller helt uteblivet postande.