btw

Johan Staël von Holstein:

"Bara för att socialdemokraterna inte kan räkna betyder det inte att det inte går att sätta en prislapp på saker och ting."

Läs även Johan Ingerö om slipsar och tält.

btw

Sällan har någon sänkt prostitutionsmotståndarna lika träffsäkert som Josh: Manifest mot dansbandsmusik.

Läs, skratta och betänk hur sjuk debatten är.

Fi fixar flexibel finansiering

År 2007 fick feministiskt initiativ statligt bidrag för folkrörelser, men detta först efter att ha lovat att inte ställa upp i allmäna val. Politiska partier kan nämligen inte få bidraget i fråga, men det var inget större problem eftersom det inte hölls några allmäna val det året.

Nu rekommenderar fi:s partistyrelse ändå att årets kongress ska besluta att fi ska ställa upp i allmäna val 2009 och 2010. Feministiskt initiativ, som alltså var ett parti 2006 och en folkrörelse 2007, blir alltså ett parti igen. I alla fall 2009-2010, ty om valresultaten inte går partiets väg är det troligt att partiet blir en folkrörelse. Igen.

Det är lätt att jaga upp sig och gapa om hyckleri, lögner och svek. Samtidigt vore det billigt och orättvist att ge sig på just feministiskt initiativ. Att de är beredda att ta till nästan vilka metoder som helst för att komma åt skattebetalarnas pengar skiljer dem nämligen inte från andra politiker och partier.

Moderaterna har med moralisk flexibilitet och snabba åsiktsbyten sett till att de kostar skattebetalarna närmare 1.000.000.000 kronor i partistöd som de tidigare ville avskaffa, men nu både omfamnar och är beroende av. Jämfört med den knappa halvmiljon lilla fi lyckats lura loss i något slags etableringsbidrag är det storpotatis.

Dessutom har feministiskt iniativ hållit sig till reglerna och inte gjort några som helst formella fel. De har redovisat sina intentioner, förklarat hur de ser på sig själva och aldrig gjort någon hemlighet av att de skulle överväga att ställa upp i val igen om medlemmarna så skulle önska.

Eventuell irritation bör alltså riktas mot den politiska kulturen i stort, Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsarbete som beviljade bidraget samt, framför allt, mot de system som gör det möjligt att ta från medborgare och ge till politiker.

Intressant? Se även AB, DN, Exp, SvD och Politikerbloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om Bidrag, Feministiskt initiativ, Moderaterna, Politik, Partistöd

Låt väljarna välja

"Det svenska personvalet är på god väg att lida sotdöden", skriver DN, och om så skulle ske är jag en av de första att sörja dess bortgång.

Det verkar alltså som att Grundlagsutredningen inte kommer att rädda personvalet genom att utöka det och detta på grund av våra tre mest konservativa partier: socialdemokraterna och kristdemokraterna vill troligen behålla dagens bleka system medan vänsterpartiet vill avskaffa personvalet helt och hållet.

Morgan Johansson (s) är orolig för att släktingar ska rösta på varandra. Ingvar Svensson (kd) är rädd för att Livets ord i Uppsala eller syrianer i Södertälje ska ge stöd till kandidater från de egna leden. Någon borde upplysa herrarna Johansson och Svensson om att just det fenomen de fruktar, att medborgarna väljer sina politiska representanter, är vad vi till vardags kallar för demokrati.

Större inslag av personval skulle leda till fler yngre ledamöter i riksdagen. Det skulle dessutom leda till att fler kandidater med invandrarbakgrund valdes in. Att kritvita gubbar utan karisma, men med betonghäck, till exempel sådana som Johansson och Svensson, inte är särskilt förtjusta i en sådan utveckling är inte svårt att förstå. De som motsätter sig personval är nämligen de som håller kollektiv högre än individer, de som litar mer på partier än på medborgare och de som själva skulle förlora på tydligare mandat från väljare som ställer tydligare krav.

Att motsätta sig personval är dels att omyndigförklara väljarna genom att påstå att de skulle vara oförmögna att välja sina egna politiska representanter, dels att överskatta partiernas förmåga att välja och välja bort i jakten på en rättvis lista som väljarna finner attraktiv.

Jag längtar efter mer personval. Jag tycker att det är väljarna, inte partierna, som ska välja vilka som ska sitta i riksdagen. Jag vill att de hårt arbetande och synliga politikerna ska belönas framför de tråkiga, toppstyrda, partipiskade och rövslickande byråkratiska djur som belönas för en lång och trogen vandring genom partihierarkins snitslade bana. Jag vill ha möjligheten att välja den politiker jag har förtroende för och att rösta bort den politiker jag inte är nöjd med.

I en tid då allt färre är medlemmar i ett parti, känns det allt mindre relevant att partierna ska ha monopol på att utse vilka kandidater som kan väljas in i riksdagen. I en vital demokrati måste kopplingen mellan väljare och vald vara långt mycket tydligare än så. Om personvalet tillåts dö sotdöden, kommer intresset för politiken och demokratin att gå samma öde till mötes.

Intressant? Mer hos Fredrick Federley.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Ingvar Svensson, Kristdemokraterna, Morgan Johansson, Personval, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

btw

Dagen till ära:



Grattis älskling!

(Via Arga Lappen #&!¤!)

Biologiskt nedbrytbar koloss

"Allting är biologiskt nedbrytbart", sa jag till en kollega för några dagar sedan. "Det tar bara kortare eller längre tid." Det var förstås innan jag visste att EU har en definition:

Ett ämne betraktas som fullständigt biologiskt nedbrytbart (aerobt) om
1. en 28-dagars undersökning av biologisk nedbrytbarhet enligt OECD 301 A-F eller likvärdiga testmetoder ger följande resultat:
- OECD 301 (tester baserade på mätning av löst organiskt kol): ≥ 70 % nedbrytning.
- OECD 301 (tester baserade på syreförbrukning eller koldioxidbildning): ≥ 60 % nedbrytning, jämfört med det teoretiska maximivärdet.
2. kvoten BOD5/ThOD eller BOD5/COD är större än 0,5.
Principen om en 10-dagarsgräns behöver inte nödvändigtvis tillämpas vid OECD-testerna. Om ämnet uppfyller de ovan angivna kraven på nedbrytbarhet inom 28 dagar, men inte klarar 10-dagarsgränsen, antas nedbrytningstakten vara långsammare.

Jag förstår verkligen inte varför vänsterpartiet och miljöpartiet vill att Sverige ska lämna EU. De, om några, borde väl uppskatta en jättelik förmyndarstat (v) med förkärlek för regleringar (v, mp) och det i synnerhet på miljöområdet (mp)? Att den äldre delen av centerpartiet uppskattar de gigantiska bidragsströmmarna från borgare till bönder kan jag däremot förstå. Som liberal är det däremot omöjligt att känna annat än avsmak. Inte just inför definitionen av aeroba ämnen, men väl inför EU som helhet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aeroba ämnen, Biologiskt nedbrytbara ämnen, EU, Miljö, Miljöpartiet, Politik, Vänsterpartiet

Sju sanningar

Jag har blivit utmanad, både här och där, och jag som annars tjurigt vägrar att vara med i dylika länklekar känner mig faktiskt en smula lockad. Kanske har jag inte fått min dagliga överdos uppmärksamhet i dag? Tanja, som också blivit utmanad, var så här Internet 2.0-kreativ och det fick mig att vilja komma på något annat än att bara rapa upp sju sanningar. Det fick bli Tema dödssynd.

Lättja. Jag kan ibland vara oerhört lat, eller åtminstone ha förtvivlat svårt att få någonting gjort, men jag tänker mig att det är en ganska sund kontrast till mitt i övrigt lika hektiska som effektiva leverne. Dessutom motverkar lite latmaskande den anala pedantism jag annars lätt hamnar i. Då räcker det inte med att städa och plocka undan, nej, då ska allt vara snyggt, parallellt, rätvinkligt, sorterat och katalogiserat i en nyinköpt Moleskine.

Avund. Andras talang och kunnande kan sminka mig alldeles grön. Jag vill också kunna beatboxa, teckna, sjunga, programmera och memorera pi med 25.000 decimaler! En av mina vanligaste dagdrömmar går ut på att jag plötsligt får möjligheten att kopiera skickligheten hos en person som är världsledande på någonting, så att jag sedan (helt utan att ha ansträngt mig) kan allt denne människa kan. Missunnsam är jag dock aldrig, min avundsjuka är snarare beundrande.

Lust. Oavsett om jag hittar den i sängkammaren, köket eller i en hårt kastad curveball på bakgården är känslan av lust och tillfredsställelse en av de starkare drivkrafterna i mitt liv. Jag kan hitta stor njutning i en avklarad utmaning, en orgasm i ett hårt träningspass och jag kan tycka mig ha haft sex efter att blott ha blivit berörd av fjärlilslätta fingertoppar. Jag har ett fultal som nästan är 30 gånger min ålder.

Girighet. Jag hyser ett habegär som inte alltid är leka med, men även det är något som jag ser som övervägande positivt. Jag vill ha och jag kämpar för att få. Av de många mål jag satt upp för mig själv har jag nått de allra flesta. Jag har det redan bra mycket bättre ställt än vad jag kunnat tänka mig och jag vet att jag förr eller senare blir ekonomiskt oberoende. Dessutom är jag generös, så det min girighet sår, får även andra skörda.

Högmod. Även om min självkänsla kan svikta, är mitt självförtroende så stort att det inte ryms inom mig. När jag var yngre var jag överlägsen, dryg och ganska otrevlig ibland, men förhoppningsvis har jag mognat och odlat ödmjukhet att dämpa mig med. Likväl är jag övertygad om att ingen kan besegra mig i Rappakalja, att jag är mycket svårslagen i Alias och att de flesta rundorna i de flesta kunskapsspelen slutar med att jag vinner. (Eller döljer att jag är en dålig förlorare.)

Vrede. Jag är lugn, så lugn att andra omedelbart blir lugna i min närhet, så lugn att orkansäsongen i Florida år 2007 slutade med att jag landade på Miami International. Dessutom är jag snäll, tålmodig, reflekterande. Jag blir alltså ytterst sällan arg, men när jag väl blir det blir jag närmast rasande. Jag blir så arg, så arg, så arg - i maximalt tre minuter och sedan kan jag som bäst vara sur i fem minuter till innan jag glömmer allt igen.

Frosseri. Lösviktsgodis, chips, dipp, popcorn, ostbågar och nötter. Ostbrick, korvbricka. Miso och sushi, meze och skaldjur. Hälsokost, husman och skräpmat. Jag kan äta allt och jag gör det gärna. Dessutom är jag begåvad med en väldigt hög ämnesomsättning, så hur mycket jag än stoppar i mig verkar det inte som att jag kan åstadkomma så mycket mer än en vag sammanboenderöndör (som det tar en halvtimme att träna bort).

Jag är lite sent ute, det inser jag, men jag hoppas ändå att jag lyckats hitta sju stycken som ännu inte utmanats att avslöja sju sanningar som sig själva: Anders And, Caroline Krinolin, Hoe-looking Helena, Krohnman Barbaren, Semestrande Sandklef, Stjärnögda Saom och Vaknande Victor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Avund, Bloggar, Dödssynder, Frosseri, Girighet, Högmod, Lust, Lättja, Sanningar, Utmaningar, Vrede

Abu Dhabi bygger död stad

Abu Dhabi ger sig i kast med ett enormt miljöprojekt för att se till att nybyggarstaden Masdar blir koldioxidfri år 2015. Enligt E24.se/SvD ska statliga oljemiljarder användas för att bygga "den helt koldioxidfria staden" över ett område med en radie på sex kilometer.

Men det är alltså först år 2015, i år verkar andra regler fortfarande gälla: "En stämningshöjare innan avtäckningen av modellen blev att USA:s president George Bush stannade till med sitt Air Force One-plan."

Den helt koldioxidfria staden? I så fall måste staden vara helt fri från människor (i alla fall sådana som andas ut), djur, växter och svampar, eftersom de alla producerar koldioxid. Det kommer heller inte att finnas läsk eller kolsyrat vatten, men det kanske är ett något mindre problem eftersom det ändå inte finns någon där som kan dricka det. Inte heller torde det då spela någon roll att ingen får baka, kemtvätta eller ens använda brandsläckare. Där får inte finnas hav, där får inte finnas luft, där får inte finnas land.

Koldioxid. De kallar det miljöförstöring, vi kallar det liv.

Varför bygga en död stad?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Abu Dhabi, Air Force One, George W Bush, Koldioxid, Masdar, Växthuseffekten.

Har de mage? Ja, fyra!

Samtidigt som den högre bondeskolan SLU fått för sig att det ligger i deras uppdrag att driva ironisk miljökampanj, har de påbörjat en analys av kossors rapar och fisar. Detta eftersom idisslarna (korna, inte SLU:s forskare) producerar stora mängder växthusgaser - jordbruk står för hela 40 % av de totala utsläppen.

Ett tips till SLU och andra miljöintresserade: Ta strid mot staters subventioner av jordbruk och annan miljöfarlig verksamhet. Det vore mer effektivt än reklamkampanjer och fisforskning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Jordbruk, Koldioxidens vänner, SLU, Växthuseffekten

Gröna mer positiva till kärnkraft

Såväl DN som SvD återger en opinionsundersökning som visar att det folkliga stödet för att bygga ut kärnkraften har vuxit så mycket att det nu finns en stor majoritet för fler reaktorer. Ju större plats klimathotet tar i debatten, desto starkare stöd för kärnkraften, är analysen.

Skillnaderna mellan olika grupper är stora. Män är mer positiva än kvinnor, äldre mer positiva än yngre, sydsvenskar mer positiva än norrlänningar och LO-medlemmar mer positiva än Saco-medlemmar.

När det gäller partisympatier är moderater och folkpartister som väntat mest positiva, men sedan kommer något som i alla fall överraskar mig. Motståndet är starkast i vänsterpartiet (78 %) och centerpartiet (69 %), inte i miljöpartiet (66 %).

Jag hade reflexmässigt gissat att de gröna skulle vara de mest kärnkraftsfientliga, men så är alltså inte fallet. Min bästa gissning är att miljöpartiet har ett gäng väljare som listat ut att kärnkraft inte driver växthuseffekt och därför är positiva till utbyggnad. Vidare gissar jag att de som röstar på vänsterpartiet istället ser kärnkraft som högerpolitik och odlar ett motstånd som är mer ideologiskt än praktiskt orienterat. (Någon med mer kunskap om miljöpartiet och/eller vänsterpartiet får gärna upplysa mig om sanningen är en annan.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Folkpartiet, Kärnkraft, Miljöpartiet, Moderaterna, Politik, Vänsterpartiet, Växthuseffekten

Ett fattigt folk i ett rikt land

I det senaste Index of Economic Freedom, som rankar världens länder utifrån grad av ekonomisk frihet, landar Sverige på 27:e plats. Eftersom sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd är mycket starkt är en hög placering naturligtvis eftersträvansvärd. Sverige klarar sig också mycket bra när det gäller näringsfrihet, handelsfrihet och frihet från korruption. Desto sämre är det ställt med områden som skatter, offentliga utgifter och frihet på arbetsmarknaden. Bara Kuba och Nordkorea har större offentliga utgifter än Sverige. Nordkorea allena dras med ett skattetryck värre än det svenska.

En sådan blandning av frihet och ofrihet skapar en märklig välståndshybrid - Sverige blir ett rikt land medan svenskarna blir ett fattigt folk. En direkt följd av de höga skatterna och den stora offentliga sektorn är att staten, inte folket, sitter på landets förmögenheter. Enligt den offentliga förmögenhetsstatistiken saknar 80 % av befolkningen eget kapital om värdet av egen bostad inte räknas in. En internationell jämförelse visar att endast 10 % av italienarna helt saknar förmögenhet medan motsvarande siffra för Sverige är 38 %.

Frånvaron av privata förmögenheter skapar sårbarhet. Många klarar inte av en oförutsedd utgift som ett dyrt tandläkarbesök, få är de som kan hantera en tids inkomstbortfall på grund av sjukdom eller arbetslöshet och de allra flesta är helt beroende av månadslönen för att kunna betala hyra och köpa mat. Ett fattigt folk i ett samhälle utan privatekonomiska buffertar och marginaler. En rik stat som tvingas vara gigantisk för att ständigt kunna rädda sina medborgare ur de knipor som skapas.

Det får konsekvenser. I en ny attitydundersökning som presenteras i dag redovisas skillnader mellan de som har förmånen att ha ett eget sparkapital och de som inte har några pengar på banken. Gruppen med förmögenhet känner sig tryggare och friare och uppträder mer generöst och jämställt. De engagerar sig ideellt och satsar på utbildning och på sina barn. Gruppen utan förmögenhet dras med ohälsa, vantrivsel och bristande jämställdhet. Föga förvånande, kan tyckas, men ändå en tydlig påminnelse om vilket slags samhälle vi konstruerat. De system vi skapat för att skänka trygghet låser in människor i en situation där de är allt annat än trygga och istället tvingas förlita sig på statens allmosor och arbetsgivarens gunst.

Förändringar som tillät de med lägst inkomster att skapa egna förmögenheter, skulle ge mer trygghet än någon offentlig sektor någonsin kan (Kuba och Nordkorea har inte gjort sig kända för den trygghet medborgarna där känner). Sänkta och mindre progressiva skatter bör därför prioriteras, ty det skulle göra människor rika, friska och välmående. Det är nämligen med människor som det är med stater, ju mer ekonomisk frihet de känner, desto bättre de mår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Frihet, Index of Economic Freedom, Kuba, Nordkorea, Offentlig sektor, Politik, Skattetryck, Sverige, Trygghet, Välfärd, Välstånd

btw

Just när du trodde att du hade sett allt:
Bloopers från en revisionsbyråkonferens.

Stor satir i P1

I vanliga fall är det som bekant Public Service-gänget som står för underhållningen i Godmorgon, världen! och det är understundom roande satir, om än en i ett lätt uttjatat format. Nu är dock Erik Blix, Mattias Konnebäck och deras imitatörer på jullov. Vikarierar gör Per Andersson och Henrik Dorsin och då uppstår stor satir väl värd att lyssna till.

Det finns mängder av citat som jag gärna skulle återge, men då de i programmet framförs till musik, som kupletter, blir det inte rättvist att skriva ner dem. Mina favoriter så här långt är den om feminism, den om Fredrik Reinfeldt samt, framför alla andra, That's ekonomi!

Vi köldpinade nordbor har inte mycket politisk underhållning att jubla över - TV4:s Parlamentet kan inte ens sägas vara satir och till giganter som The Daily Show och The Colbert Report är det så långt att det inte ens finns enheter att mäta avståndet i. Därför är det mer än varmt välkommet att Andersson och Dorsin gör något alldeles nytt som dessutom är alldeles, alldeles ... roligt.

Tyvärr verkar P1 inte (ännu?) förstått parets storhet och i Godmorgon, världen! ursäktas nästan deras närvaro. Public Services frånvaro gottgörs med ivriga hänvisning till de senares arkiv på programmets hemsida. Kupletterna finns dock inte (ännu?) som separata klipp, så för den som inte redan har programmet som podcast återstår den här filen. Inslaget börjar en sisådär elva minuter in.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Erik Blix, Fredrik Reinfeldt, Godmorgon, världen!, Henrik Dorsin, Mattias Konnebäck, Parlamentet, Per Andersson, P1, Public Service, The Colbert Report, The Daily Show

btw

Att rensa kattlådan är som att vaska guld, fast tvärtom.

Alternativt;

Att rensa kattlådan är som att vaska guld, fast bajs.

Alternativt;

Att rensa kattlådan är som att vaska guld... kattguld.

Korkad, inte kriminell

Eva-Maria Svensson, den förra regeringens utredare i frågan om könsdiskriminerande reklam, har presenterat sina resultat och kommit fram till att könsdiskriminerande reklam bör förbjudas - och att det kan göras utan grundlagsändring. Liksom Birgitta Ohlsson tycker jag att sådan reklam är korkad, inte kriminell, och att förbjuda den vore dumt.

Enligt utredningen vet man om reklam är kränkande med hjälp av "bedömningar med inslag av subjektiva värderingar", vilket i klartext innebär en godtycklig moralism genom vilken sexnegativism, åsiktsförtryck och tankeförbud tillåts nagga yttrandefriheten i kanterna och längre in än så. Gränsdragningsproblematiken är uppenbar, likheterna med höstens debatt om homofobiska budskap likaså.

Homofobisk, rasistisk och sexistisk reklam är korkad, men inte kriminell. Den må kunna göra skada, men det är ett lågt pris att betala för ett öppet samhälle - och i ett sådant är även idioter välkomna att leva och verka. Dessutom är förbud medelst lagstiftning inte det enda sättet att bekämpa något oönskat - branschens självreglering och konsumenternas makt är att föredra. Mer korkad än diskriminerande reklam är nämligen bara den som köper varor och tjänster från ett företag vars marknadsföring inte faller en på läppen.

Slutligen tar jag mig friheten att citera mig själv: "Vem bestämmer lutningen på det plan som om det rubbas till sluttande aldrig kan balanseras bättre än att vi alla faller över kanten och ner i en totalitär tillvaro där vi tar så mycket hänsyn att inte en enda avvikande åsikt längre tillåts?"

Intressant? Mer hos Johanna Nylander.
Läs även andra bloggares åsikter om Birgitta Ohlsson, Eva-Maria Svensson, Johanna Nylander, Könsdiskriminerande reklam, Moralism, Politik, Yttrandefrihet

Svart katt, honkatt

Är demokraterna med dess svarta man och vita kvinna ett bredare parti med mer mångfald än de republikaner som ställer upp en lång rad vita män som gillar vapen, dödsstraff och gud? Det skulle ju i så fall kunna förklara varför svensk massmedia är ensidigt inriktad på att bevaka Barack Obama och Hillary Clinton. Vad är det då som skiljer dem åt?

Den som gör ett test som Candidate Matchmaker och sedan jämför kandidaternas svar (Obamas, Clintons), kommer att upptäcka att det inte är mycket. De är båda för aborträtten, kvotering och ett utökat civilrättsligt stöd för icke-heterosexuella. De är båda mot lärarledda böner i skolan, dödsstraff och obligatoriska Three Strikes-lagar. Båda ogillar den absoluta rätten att inneha skjutvapen, båda motsätter sig privatiseringar i välfärdssystemen och båda skulle gärna se mer federal finansiering av sjukvårdsförsäkringarna. Vidare är de slående överens om att de förmögna inte ska få behålla skattelättnader, om att illegala invandrare ska ges medborgarskap och om att frihandel är någonting farligt. And guess what? Båda gillar miljön.

Skillnader finns, men i grad snarare än i art och i detaljerna snarare än i ståndpunkterna. Någon månad i en tidplan, en halv procent i en nivå, kanske en delvis annan finansiering. Alldeles för likriktade för att vara intressenta, kan tyckas. Om det inte är så omodernt att vi plötsligt gått tillbaka att döma folk utifrån deras hudfärg och kön? Ty Obama är svart och Clinton kvinna. Men inte ens där är skillnaderna så stora...

Barack Obama är nämligen inte svart, i all fall inte om man får tro bland andra Debra Dickerson, som i The End of Blackness förklarar att svart är den som är ättling till en västafrikan tagen till Amerika som slav. Av det ursprunget är inte Obama och det finns därför många som ivrigt påpekar att han inte är svart.

Men Hillary Clinton är väl i alla fall kvinna? Jag börjar tvivla. Hos vadslagningsfirmorna är oddsen nämligen inte helt sammanhållna när det gäller person, parti och kön: Mest sannolikt anses det vara att Hillary Clinton blir demokraternas kandidat (1,60 gånger pengarna); mest sannolikt anses det vara att näste president är demokrat (1,50); mest sannolikt anses det vara att näste president är en ... man (1,50).

Obama är alltså något litet mer svart än Clinton, som i sin tur är något litet mer kvinna än Obama. Allt annat är, i stort sett, lika. Hur det kan generera ett sådant ohyggligt stort intresse övergår mitt förstånd.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Hillary Clinton, Media, Politik, Sverige, USA

btw

Re: Den "helt okände" Huckabee

Min vän Kristina Lindquist, mer känd som Syrran, läser min post om svensk medias syn på amerikansk republik och kommenterar i en "pissliberal blogpost" om "borgerlig nihilism". Syrrans poäng är att media inte ska vara fullständigt neutrala utan att de "måste kunna använda grundläggande mänskliga rättigheter som riktmärken i sin journalistiska verksamhet utan att beskyllas för att vara otillbörligt partiska". Med andra ord, republikaner är ociviliserade mörkermän som inte förtjänar att synas och svensk media gör rätt som tar ställning för de inte fullt lika illasinnade demokraterna.

Ingenstans i min text kräver jag dock att media ska heja lika mycket på alla partier. Det jag påpekar är att skevheten i rapporteringen ger en felaktig bild av verkligheten; det handlar mer om sant och falskt än om rätt och fel eller för och emot. Som svensk bevakning ser ut är det fullt möjligt att uppfatta situationen som att striden om presidentposten står mellan Hillary Clinton och Barack Obama, eller möjligtvis att den faktiskt står mellan demokrater och republikaner, men att demokraterna har ett våldsamt övertag. Båda vinklarna vilseleder, fördummar och hotar att överraska såväl Syrran som andra med en riktig kalldusch vad det lider.

Jag kräver varken fullständig neutralitet eller nihilism, men jag kräver att få veta att det finns två partier med chans på presidentposten, att valet kan komma att bli mycket jämnt samt att Mike Huckabee inte kom från ingenstans när han vann i Iowa. Dessutom är jag tacksam om alla de ställningstaganden som faktiskt görs både redovisas och motiveras, snarare än att de döljs bakom fanor om fri television och sprickande fasader av journalistisk objektivitet.

Slutligen en öppen fråga till Syrran: Att du är förtjust i åsiktstung, ställningstagande och agendedrivande journalistik med klen hänsyn till verkliga förhållanden, innebär det månne att du gillar Fox News?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Hillary Clinton, Kristina Lindquist, Media, Mike Huckabee, Neutralitet, Nihilism, Politik, Sverige, USA

Fler besökare på Tekniska museet

Dagens Nyheter meddelar i en rubrik att museibesökarna blivit 1,5 miljoner färre sedan entréavgifterna återinförts. Det är på sätt och vis sant, men det är varken rättvist räknat eller schyst skrivet. Några invändingar följer.

Minskningen på 1,5 miljoner gäller de stora statliga museer som hade fri entré 2005 och 2006. För många av de museer som tidigare hade fri entré, till exempel Naturhistoriska riksmuseet, gäller dessutom att de ändå hade fler besökare 2007 än vad de hade 2004. Andra museer, till exempel Tekniska museet, har haft upp till 60 % fler besökare 2007 än 2006. Om detta må ni berätta.

Vidare kan det vara värt att poängtera att inget museum varit gratis - de "fria" entréavgifterna har istället betalats av bland andra hårt arbetande låginkomstagare i Norrlands inland. Och det även när den som gått på museet varit en stormförmögen tant i Stockholm. Den mest omhuldade kulturen har subventionerats medelst tvång istället för att var och en fått välja sin konst oavsett om det handlat om små kulturyttringar i en förtort eller hävdvunnen mittfåra i innerstan.

När det gäller våra fritidsintressen vore jag tacksam om politikerna höll sina långa fingrar långt borta och lät var och en välja fritt. En barnfamilj kan lägga ett stort belopp på ett biobesök eller en heldag på Gröna Lund, eller ett mycket mindre belopp på ett besök på ett museum. Jag har inga synpunkter på vilket och jag förväntar mig inte heller att samma barnfamilj ska betala för mig när jag går på konsert.

Att Tekniska museet fått fler besökare beror på att fler efterfrågat deras verksamhet. Att 1,5 miljoner andra museibesökare valt att använda sina pengar till annat innebär att 1,5 miljoner människor gjort ett fritt val. Att kollektivkulturkramande DN inte ser det som en god nyhet är kanske inte förvånande, men väl lite sorgligt. Jag, däremot, är bara glad. Kul!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens nyheter, Kultur, Naturhistoriska riksmuseet, Politik, Tekniska museet

Gästbloggare: Johan Hedin

Johan Hedin är trafikkonsult, godtycklig tyckare utan egen blogg och före detta rockbandsmanager. Eftersom han delar mitt stora intresse för musik och politik har jag bjudit in honom att skriva ett inlägg på Dyslesbisk.

Resan går till 80-talet, för de allra flesta en tidigare outforskad del av 80-talet, så håll till godo!

Vi lever i en utbuad värld – men RAS-1 finns!

På Youtube hittar jag ett av mina favoritband från 80-talet som jag definitivt hade glömt bort; RAS-1.



Eller rockband förresten… RAS-1 sysslar med egna ord med "ackompanjerad filosofisk agitation". Två ganska normala alternativa 80-rockare på bas respektive synth, och en filosofisk agitator med hårsvall och klädsel som taget från Ville, Valle och Viktor. Det var väl udda redan då. 1986. Jag plockar fram skivan (jo, de gjorde faktiskt en sådan) och lyssnar igenom den för första gången på säkert 20 år. Inte heller titlarna känns direkt som tagna ur TV-shop: "Jag vill ha makt!" och "Den som mediterar över evigheten har inget att frukta".

Till min stora förvåning är det fortfarande bra. Riktigt bra. Hur kan denna musik ha överlevt tidens tand så bra? Till och med vi som gillade dem då, tyckte ju att de var väl nära gränsen till det fåniga.

Jag kan inte påstå att jag håller med om alla texterna. Men de känns i varje fall relevanta. Färgerna är svart och rött. Kanske vill de inte hamna i något fack – men budskapet är helt klart något slags autonom vänster sprunget ur den tidens syndikaliströrelse. Vänster – men inte genom statligt maktmonopol. På 80-talet kände jag att detta inte låg så långt ifrån min nyvaknade nyliberalism.

Men var är dagens RAS-1? Varför finns det ingen idag som ställer sig upp på ett torg i fåniga kläder och river av ackompanjerad filosofisk agitation?

Det har bara gått 20 år, men tittar man på dagens autonoma vänster så verkar de göra exakt tvärtom.

RAS-1 vågade sticka ut hakan och agitera öppet när dagens vänster maskerar sig och fuskåker i t-banan.

RAS-1 gjorde något kreativt i form av musik när dagens vänster kastar sten, krossar rutor och skär sönder bildäck.

RAS-1 agiterade mot statens maktmonopol när dagens vänster ropar på staten för att stoppa globaliseringen.

RAS-1 pratade filosofi när dagens vänster sprider galla om sina motståndare på webben.

RAS-1 var modiga när dagens vänster är fega.

RAS-1 hade karaktär när dagens vänster är osynliga och ryggradslösa.

Nu är jag inte vänster, så det kanske inte är mitt problem. Men är det bara jag som längtar tillbaka till den tid då det fanns en vänster som inte var statskramare, en vänster som modigt, ärligt och konstruktivt stod upp för sina lite aparta åsikter? Och hur i hela friden kunde detta utvecklas till dagens fuskande, osynliga, våldsamma, illvilliga och destruktiva fegisar? Vad hände egentligen?

Dags att lyssna på RAS-1 istället, ur "Det kostar att ligga före":

"Kraft och karaktär önskar vi från RAS-1
Visa storhet på ett litet sätt
Värme och vänlighet från RAS-1
Vi lever i en utbuad värld, men RAS-1 finns"

Johan Hedin är den förste i en serie gästbloggare på Dyslesbisk. Gemensamt för alla är att de väcker min nyfikenhet, tangerar mina intressen och bidrar med något som jag själv aldrig hade skrivit om. En del beundrar jag sedan länge, andra har jag just upptäckt. (Och om du tror dig höra till den skaran är du välkommen att höra av dig!)

Intressant?
Andra bloggar om: 80-talet, Johan Hedin, Musik, Politik, RAS-1

En av årets politiska bloggar 2007

Tävlingen Årets politiska blogg 2007 vanns av Isabella Lund.

En välskriven blogg som såväl dagstidningar som galenpannor försökt tysta, ett hett ämne läst av en röst från den sexualpolitiska orkanens öga, en väldigt värdig vinnare som många gärna såg segra.

Själv är jag mer än nöjd med min 12:e plats och de 391 poäng jag fick. Dels känns det rimligt att se sig besegrad av giganter som Bloggelito (#2, 1.036 p), Ingerö (#3, 761 p) och Norberg (#4, 733 p), dels är det nästan genant smickrande att ligga före sådana beundransvärt fina människor som Johanna Nylander (#14, 347 p), Syrran (#31, 201 p) och Anders Wallner (#48, 112 p). Hade Dennis Josefsson och Louise Persson skrivit mer i år hade dock alla placeringar justerats nedåt med två.

En fånig tävling för fånigt människor, kan tyckas, men jag tycker att det är kul och faktiskt lite viktigt. I år ska jag göra mig lite mer läsvärd genom att låta andra skriva. Smakprov på det inom kort.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Wallner, Bloggar, Blogge Bloggelito, Dennis Josefsson, Isabella Lund, Johan Ingerö, Johan Norberg, Johanna Nylander, Kristina Lindquist, Louise Persson, Årets politiska blogg 2007

Den "helt okände" Huckabee

Här i Sverige talar vi gärna nedsättande om amerikanerna, om att de skulle vara dåligt allmänbildade och klent insatta i vad som händer i andra länder. Vidare antar vi gärna att svenskar har en helt annan kunskapsnivå - och att det av någon outgrundlig anledning skulle innebära att vi alla vill (och kommer att få) se Hillary Clinton som USA:s nästa president.

Det finns många exempel och jag kan bjuda på ett par.

Philip Wendahl, begåvad folkpartist, beskriver sitt stöd för demokrater som "spontant" och närmast självklart, naturligt. När han senare gör ett test för att se vilka kandidat han ligger närmast politiskt, ser han förvånat på när republikanen John McCain seglar upp på förstaplatsen.

När sedan DN och SvD med flera tidningar skriver om valen i Iowa, är bevakningen så skev att Erik Svansbos enkla granskning förtjänstfullt visar hur ensidigt svenska medier ser på amerikansk politik:

Demokraterna är det enda partiet, Hillary Clinton och Barack Obama dess enda kandidater och något annat än "en svart" eller "en kvinna" är det inte möjligt att vi får se som USA:s näste president.

Själv tycker jag nog att TV4:s Nyheterna tar priset. När de rapporterade från (framför allt demokraternas) val i Iowa undslapp de sig i en sista bisats att republikanerna också hållit val och att Mike Huckabee tagit hem segern - trots att han enligt TV4 varit "helt okänd" i USA fram till två månader innan valet. Att Huckabee varit Arkansas guvernör mellan 1996 och 2007, och officiell presidentkandidat i nära nog ett år, är något som amerikanska medborgare kände till. De känner honom dessutom som Mike författaren, hårdbantaren och musikern Huckabee, samt så klart som pastor. Han föddes 1955, inte för två månader sen, dumma jävla TV4!

Själv skulle jag inte rösta på Huckabee, men om jag var utsänd att rapportera från ett val han just vunnit, skulle jag i alla fall ta reda på vem han är. Efter två veckor i USA har jag, helt utan ansträngning, lärt mig mer om honom än vad svensk media någonsin kommer att lära mig om honom eller om någon annan republikansk presidentkandidat.

Amerikansk media presterar nämligen debatter, satir, intervjuer, fördjupningar och kommentarer så vida överlägsna svensk journalistik att vi bör vara mycket försiktiga med att utmåla amerikaner som dumma. För att inte tala om den försiktighet vi bör vidta innan vi tror ett enda ord som våra tidningar skriver om USA.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Erik Svansbo, Hillary Clinton, John McCain, Media, Mike Huckabee, Philip Wendahl, Politik, Sverige, USA