Jag har tillbringat stora delar av helgen framför SVT-kanalen 24 och sändningen från miljöpartiets kongress i hopp om att få vila mina ögon på Anders Wallner. Det fick jag också göra, men producenten valde allt som oftast bilder på en lätt slumrande Ellinor Scheffer och en hårt sovande Alexander Chamberland.
På köpet fick jag dock insyn i miljöpartiets interna debatt och det manifest miljöpartiet ämnar gå till val på.
Det första som slog mig var att det verkar finnas en klyfta och ett misstroende mellan ombuden och partiledningen. Mellan raderna kunde en läsa att kongressen nästan väntar sig att partiledningen ska offra gräsrötternas hjärtefrågor i utbyte mot ministerposter i en eller annan koalitionsregering.
Vidare är jag lite besviken på miljöpartiet som ett queerfeministiskt alternativ. Ungdomsförbundet talar i queera termer, men i partiet är reotriken fortfarande binär och heteronormativ - det talas till exempel alltid om "mamman (kvinnan) och pappan (mannen)", inte "den ena föräldern och den andra föräldern", när sådant som jämställdhet och föräldraförsäkring diskuteras. När ordförande avbröt en talare med att säga "vi hinner inte med genus-grejerna (sic!), det får vi ta på en annan kongress" växte mitt missnöje.
Visst, de är inte sämre än de andra partierna, men det räcker inte. Jag vill att de ska vara bättre än de andra partierna.
Eftersom kongressen leder fram till ett valmanifest är det många som frågar sig hur regeringsdugliga miljöpartiet är och även här märks klyftan mellan medlemmar som brinner för ideologin och en ledning med sikte på position i makten istället för en kritik av den. Krav på EU-utträde och folkomröstning om EU:s grundlag är inte helt smidiga att ta med sig in i förhandlingar med de andra partierna, men partiledningen slipper å andra sidan föreslå medborgarlön och 30 timmars arbetsvecka. Länge och väl diskuterades religiösa friskolor - egentligen muslimska friskolor, det hördes i många anföranden - men här vann ledningens linje, att friskolor med religiösa huvudmän är okej så länge de lever upp till skollagen.
Miljöpartiet har, i motsats vad som skrivs i borgerliga medier, onekligen blivit bättre på att finanisera sina förslag och mycket av det som kommer att dyka upp i valmanifestet är riktigt bra. Ett exempel på det är att föräldraförsäkringen ska förlängas och en tredjedel reserveras till respektive förälder (varför inte individualisera rakt av, mp?). Detta kompletteras dessutom med ett förslag om vårdnadsbidrag, något som kristdemokraterna är den starkaste förespråkaren för, och det visar på att de gröna faktiskt inte är så bundna till vänsterblocket som en del vill göra gällande. Detsamma gäller den i vanlig ordning generösa politiken mot små och medelstora företag.
Jag tycker att miljöpartiet har anledning att vara stolta över det manifest de skapat, men tre utmaningar kvarstår. Att övertyga väljarna om att rösta grönt är en utmaning, att övertyga ett annat parti om att släppa in de gröna i en regering är en större utmaning och till slut den största utmaningen, som ligger i att en - samtidigt som en tar sig an de två första utmaningarna - måste hålla ihop en pragmatisk partiledning med en visionär skara medlemmar som inte drar sig för att kräva EU-uträde, medborgarlön och 30 timmars arbetsvecka.
Andra bloggar om: Miljöpartiet, Politik, Val2006
